Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renskrifvaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och sanningsenligt besvarar de frågor, jag har att göra er...
Har ni skulder?»
»Jag är skyldig femhundra riksdaler banko... Nästan
samma dag jag slutade gymnasium för att gå till akademien
dog min far och lemnade ingenting efter sig... För att
kunna underhålla mig i Upsala de två år jag behöfde för
hofrättsexamen måste jag skuldsätta mig, men lika stor som
min skuld var, när jag lemnade akademien, är den ännu i
dag, oaktadt jag i tre års tid utan lön tjenstgjort i
hofrätten.»
»Det hedrar er, min unge vän!... Således bara
femhundra riksdaler... det der är ju en bagatell.»
»Ja pappa, bara en bagatell,» instämde dottern; »alla
som känna Rudolf säga, att det inte finns någon så
ordentlig och hushållsaktig som han.»
»Hur stor inkomst om året tror ni er kunna påräkna
under er extraordinarietid?» fortfor grosshandlaren.
»Omkring fyrahundra riksdaler banko,» svarade notarien.
»Fyrahundra riksdaler banko,» upprepade grosshandlaren;
»det är minsann inte så litet för en extraordinarie.»
»Nej, det är visst inte litet, goda pappa!» medgaf flickan.
»Men hur mycket anser sig herr notarien behöfva om
året för att kunna lefva gift?» sporde Thereses omtänksamme
fader.
»Tusen riksdaler berörde mynt,» menade notarien; »det
är klart att jag ämnar föra det mest indragna lefnadssätt.»
»Ack, vi behöfva ju så litet,» försäkrade älskarinnan.
»Bara tusen?» förvånade sig grosshandlaren. »Det räcker
omöjligt... åtminstone få vi ta till allraminst tolf hundra.»
»Med tolfhundra kan man lefva beqvämt,» bedyrade
älskaren.
»Nå, när tror ni er kunna få en deremot svarande
lön?» frågade återigen grosshandlaren.
»I lyckligaste fall kan jag bli assessor om fem år, och
då har jag denna lön,» genmälde notarien.
»Men i olyckligaste?»
»Kan det dröja i tio, ja till och med ännu längre,»
erkände den uppriktige extraordinarien.
»Ack, min Gud! Klockan är redan tolf och jag har
ännu inte varit på kontoret!» ropade grosshandlaren, i det
han med blicken på sitt ur reste sig från soffan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
