Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renskrifvaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Men för tusan! Jag hade så när glömt att ge herr
notarien mitt svar,» återtog grosshandlaren småleende. »Så
hör då, min herre!... När ni fått den erforderliga lönen
på tolf hundra riksdaler banko, var så god och anmäl er
hos mig, det vill säga i lyckligaste fall om fem år, men i
olyckligaste om tio eller ännu längre.»
Notarien, som äfven uppstigit, bleknade och sänkte sina
blickar mot mattan.
»Men, min Gud, pappa!» ropade flickan, fattande under
den djupaste ångest faderns hand; »jag har ju mitt möderne
och...»
»Jaså, du vet att du har ett möderne, din toka!»
inföll grosshandlaren med ett hjertligt skratt; »det är följden
af att ha en jurist till älskare.»
»Herr grosshandlare!» utbrast notarien med återvunnen
fasthet; »jag bedyrar vid min heder, att icke det ringaste
ord i dylikt ämne vexlats mellan Therese och mig.»
»Aha, din skälm!» yttrade fadern till sin dotter med
fortfarande munterhet; »du har redan kastat dig in i
affärslifvet... nå, så mycket bättre!... Men hvad mödernet för
öfrigt anbelangar, så inser du väl, att en man i notariens
kläder är alltför hederlig eller stolt för att vilja lefva af
sin hustrus tillgångar... Ve mig, tror jag inte nästan att
jag har en bättre tanke om älskaren, än älskarinnan sjelf.»
»Ja, om jag också skall vänta på Rudolf i tjugu år,
så...»
»Du öfverdrifver, min flicka!... Tio år bara, på sin
högsta höjd femton, mitt barn!»
»Men det är ju en hel evighet!» utbrast likväl flickan
under tårar.
»Ack, du tror inte hvad tiden går fort, när man är
ung,» tröstade fadern; »jag förmodar att notarien är god
och gör mig sällskap,» tillade han, närmande sig dörren.
Notarien drog en djup suck, men tog sin hatt och
följde grosshandlaren.
»Trohet intill döden!» hviskade Therese i Rudolfs öra.
»Döden eller dig!» hviskade han i hennes.
Under det grosshandlaren och notarien gingo utför
trappan, sade den förre till den senare:
»Ni finner väl att, efter hvad som nu passerat, jag
hädanefter nödgas umbära ert besök, så ondt der än gör
mig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
