Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två vänner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hjulet och skenringen — de kunde omöjligt existera utan
hvarandra.
En afton väcktes å Hamburger Börs källarkundernas
uppmärksamhet och nyfikenhet af en högst oförmodad
uppenbarelse. Vagnmakaråldermannen inträdde på den bestämda
timmen, men alldeles ensam. Han satte sig vid det vanliga
bordet, och kyparen framstälde den vanliga anrättningen.
Ehuru viss om att aldrig få något svar på någon fråga,
kunde dock kyparen icke nu underlåta att fråga, hvar
hofslagaråldermannen denna afton uppehöll sig.
Vagnmakaråldermannen teg som vanligt, men en kort darrning i
öfverläppen tillkännagaf, att frågan åtminstone denna gång blifvit
hörd. Efter en kort stund uppsteg han och gick till disken
för att betala; men då kyparen försäkrade, att han ej kunde
mottaga någon betalning, emedan supen, metvurstbiten,
kringlan och svagdricksglaset stodo alldeles orörda på bordet,
framlade likväl vår ålderman på disken sina sex skillingar
och gick. Samma scen uppfördes samma afton på
Barnhuskällaren och väckte samma förvåning. Denna gåta blef dock
löst, ty några dagar derefter fingo de nyfikne i
tidningarna läsa underrättelsen om smedens dödliga frånfälle.
En hel månad försvann derefter, utan att man vidare
hörde något af den lefvande vännen. Att smeden icke
kunde komma, var naturligt, emedan han hade det lagligaste
förfall i verlden; men hvad i Guds namn kom åt
vagnmakaren? Några af de nyfikne slogo under tiden sina lofvar
kring hans boning för att få någon nys om honom, men
förgäfves. Vi hade så när glömt omtala, att de två
vännerna hade en gemensam städerska, en gammal gumma med
silfverhvitt hår och en näsa så hvass, att om en fluga i sin
blinda ifver vågat flyga deremot, hon säkert blifvit klufven
midt itu. Till henne vände sig de nyfikne med
förfrågningar; men de stötte, tyvärr, emot ett nytt original, kanske
större än dem vi ofvan tecknat, nämligen en gammal qvinna,
som kunde tiga — tiga, så att det var synd och skam deråt.
De enda ord, man kunde locka ur hennes för öfrigt
tillmurade mun, voro dessa: »Det är bara en af dem, som vändt
näsan i vädret», och som ett slikt svar, utan ringaste
variation, vid flerfaldiga tillfällen upprepadt, omöjligen kunde
annat än reta gallfebern på vetgiriga menniskor, så vände
man sig alltid otillfredsstäld och förargad ifrån den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
