Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två vänner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de likaledes hugnade med hvardagligt besök och der de togo
hvar sin lilla konjakstoddy med åtföljande tobakspipa samt läste
de tidningar man lade för dem; men när den ene lade ifrån
sig sin tidning, lade den andre på samma gång bort sin —
månne väl för att meddela hvarandra hvad de läst och sedan
gemensamt reflektera deröfver? Ingalunda. De sågo rakt
framför sig, sögo på käppknapparne, men yttrade, såsom
vanligt, ej ett enda ord. Var det vår eller sommar, bar det
vanligtvis af utåt Norrtull för att njuta af naturens skönhet
på så sätt, att de togo af på den smala vägen, som leder
till lifvet — — på Stallmästargården, der de uppehöllo sig så
länge andra toddyn och pipan för aftonen räckte, hvarefter
de muntert och tystlåtet — detta senare dock öfvervägande
— återvände till hemmet.
De bodde i Sperlingens backe å Ladugårdslandet, men,
märkvärdigt nog, icke tillsammans, utan midt emot hvarandra
öfver gatan, två trappor upp. När den ene satt i sitt fönster,
kunde man vara säker på, att den andre satt i sitt; när den
ene ej satt i sitt fönster, fanns den andre ej heller i sitt;
men ingen hade sett dem nicka åt hvarandra. De rökte
sina pipor och hade sina ögon fästa på gatan. Fem
minuter före klockan sex på eftermiddagarne stodo de på en
gång i hvar sin port, marscherade emot hvarandra med
jemna steg och fortsatte derefter sin aftonpromenad på sätt
ofvan beskrifvet är. Personer, hvilkas nyfikenhet retades af
det originella i detta slags vänskap, hade visserligen sökt
inlåta sig i samtal med de båda vännerna, men aldrig fått
något svar och icke så mycket som en blick en gång,
hvilken kunde tillkännagifva, att frågorna ens hunnit till
örhinnorna.
Hvad kunde väl orsaken vara till denna påtagliga afsky
för tungans bruk, Försynens skönaste gåfva? — Hade de
kanhända, såsom gifta, grälat med sina hustrur och blifvit
uttröttade deraf? Hade de möjligtvis såsom fäder förslösat
talförmågan i fruktlösa förmaningar till vanartiga barn? Hade
de nog af sina bullersamma minnen och, till följd deraf,
intet öra för hvad som numera tilldrog sig kring dem?
Dessa frågor kunna, tyvärr, icke besvaras. Men de båda
gubbarne syntes ju oskiljaktiga från hvarandra, åtminstone
efter klockan sex hvar eftermiddag, ty ingen kan erinra sig
att de någonsin besökt hvarandra, oaktadt det nära
grannskapet. Vagnmakaren och smeden höllo ihop, liksom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
