Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett omnibusäfventyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Sådan ryslig vinter!» yttrade hon, »och så fasligt
gropigt på gatorna!... Hur lyckligt att man har en
ångnibus att stiga in i!»
Vår magister kände ett styng i sitt latinska öra.
»Om förlåtelse, det heter inte ångnibus, ty det går inte
med ånga,» upplyste magistern, »utan det heter omnibus,
som är ett latinskt ord och betyder: åt eller för alla.»
»Heter det så?» frågade den sköna på det vänligaste;
»ack, hvad vi fruntimmer äro okunniga! Tack emellertid
för er godhet att rätta mig, hädanefter ska jag nog taga
mig till vara.»
Under det hon yttrade detta, kände magistern sin hand
tryckas af en annan hand, som var för innerligt liten, mjuk
och fin samt utan handske, hvilket var så mycket ljufvare.
»Utan de här ång... omnibusarne, ville jag säga,»
fortfor damen, »skulle en ung flicka aldrig våga sig ensam
ut när det blir mörkt. Nu har jag varit till Fredrikshof
på besök hos min morbror öfverstlöjtnanten och far nu till
Slussen, der min farbror öfversten bor... Inte skulle jag
annars kunnat det.»
Vår magister kände sig obeskrifligen lycklig öfver att
den sköna fortfarande lät sin hand hvila i hans, fast hon
hade en öfverstlöjtnant till morbror och en öfverste till
farbror. Vid ett tillfälle, då omnibusen for ned i en af de
der obehagliga groparne, kom magisterns ansigte att stöta
emot hennes, men långt ifrån att bli hvad man kallar stött
deraf, smålog hon rätt hjertligt, hvaraf magistern drog den
slutsatsen, att äfven gropiga gator kunna ha sitt oändliga
behag med sig. Samtalet fortfor att vara lifligt. När
omnibusen uppnått hörnet af Regeringsgatan och Herkules
backe, befalde den sköna kusken att stanna.
»Jag erinrar mig,» sade hon till magistern, »att jag
äfven borde besöka en vän till mina föräldrar, generalen,
som jag var på bal hos i förgår och som bor i det här
hörnet.»
»Hur sorgligt!» suckade den lärde; »man sammanträffar
med personer, som man aldrig kan glömma, och man skiljes
för att evigt sakna dem!»
»Hvarför just det?» frågade den hulda; »äfven jag har
ett dyrbart minne af er... Med nästa ång... omnibus, som
kommer från Ladugårdslandet, fortsätter jag min väg till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
