Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fröken Lohm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Folket i huset gaf sig i samspråk med den stackars
gumman och fick snart veta att hon var en fröken Lohm,
som i många Herrans år hyrt ett litet aflägset rum på
Ladugårdslandet. Detta rum hade hon uppsagt för att skaffa sig
ett bättre, men glömt bort saken, och när den nye
hyresgästen kom, var hon utan tak öfver hufvudet. Tvänne
nätter hade hon med sina hundar bott i en vedbod och
skulle ha slitit mycket ondt, såsom hon yttrade, om icke
hennes snälla hundar legat på hennes bröst och på detta
sätt hållit henne varm. Men på tredje dagen hade några
famnar ved, med bättre anspråk på hennes nattherberge,
jagat henne bort, och med stora bekymmer för den
kommande natten hade hon linkat kring med sina enda vänner,
till dess hon slutligen slagit sig ned på den trappa, der
man funnit henne.
Man bad naturligtvis gumman stiga in och bjöd henne
och hennes vänner mat, den hon likväl med en viss
stolthet förklarade sig icke kunna mottaga, så framt man icke
skref upp hvad hon förtärt på räkning, den hon med det
snaraste skulle liqvidera. Hennes tal röjde god uppfostran
och ett särdeles godt minne; hennes ansigte bar ännu spår
af skönhet: vacker panna och näsa, ovanligt lifliga ögon,
trots de åttio åren.
Sedan hennes hundar, Bella och Fina, numera
föremålen för hela hennes ömhet, fått sitt rundliga middagsmål
och hon derefter sjelf tagit några bitar, lemnade hon rätt
intressanta svar på frågor om sitt förflutna lif. Hon var
dotter till en öfverstlöjtnant vid artilleriet, hvilken dött för
länge sedan, och konung Carl Johan hade bekostat hennes
mors begrafning, vid hvilken mycken »gens de qualité»
varit närvarande. Men den förnämste af hennes slägtingar
var hennes köttslige morbror, den historiskt bekante och
märkvärdige general Pechlin, hvars synnerliga favorit hon
varit. Otaliga gånger hade hon som liten suttit på hans
knä och fått många kyssar af sin alltid milde och beskedlige
morbror. Det var endast mot kungar han var så lagom
mild och beskedlig.
En dag satt hon — hon var då ungefär tolf år —
jemte sin mor och andra slägtingar vid middagsbordet hos
morbror generalen, som, ehuru mer tankspridd än vanligt,
likväl med vanlig glädtighet höll målron vid makt, då den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
