Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Dödgräfvaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rädsla och inträdde på den jordiska hvilans sista lägerstad.
Månen blänkte så vackert och klart öfver grafstenarna och
korsen, och en lätt höstvind plockade silfverblad ur
lindarnas kronor.
*
2.
Den nye tills vidare tillförordnade dödgräfvaren
beträdde ej, då han inkom på kyrkogården, en för honom
främmande plats. Den hade varit tummelplatsen för hans
barndomslekar. Öfver dessa stenhällar, som nu blänkte i
månskenet, hade han, som gosse, dagligen sprungit, och
nästan alla deras inskriptioner hade han kunnat utantill.
Mellan dem hade han oräkneliga gånger i ringen af lyckliga,
fastän barfotade kamrater uttalat sitt
»Appala missala messinke miso
Sebedej sebedo
Extra lara
Kajsa sara
Häck väck
Vällingsäck
Knäpp du din långa mans väg ut.»
hvarefter »hök och dufva» sorglöst lektes öfver kyrkogårdens
friska rosor och murkna menniskoskallar.
Detta ställe, till omfånget så litet, men gömmande så
mycket, hans faders uppkomst och således raka motsatsen till
hvad det varit och skall blifva för de flesta andra menniskor,
var honom så kärt, ty ur hvarje graf uppsteg ett minne med
blommor på kind och himmel i öga, hviskande om barndomssällhet
och frid. Der borta vid muren, der den gamla
välbekanta linden står, hvilade hans moder, ringerska i
lifstiden, som för tio år sedan ditbars. O, huru älskade han
ej det gamla trädet! Hur ifrigt lyssnade han ej som barn
till susningen i dess grenar, hvaruti han trodde sig höra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Jan 6 18:27:23 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blanchesam/8/0009.html
