Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödgräfvaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10
dödgräfvare*,*.
sin moder ringa till gudstjenst 1 Huru älskade han ej dess
blad, i hvars prassel han tyckte sig förnimma pulsslagen
från moderns bröst, som helt säkert från sin graf gifvit di
åt någon af lindens många rötter! Allt detta återvaknade
denna stund i hans själ, och hans sinne blef så högtidligt
stämdt.
Länge stod han derför försänkt i minnen, dyrbara
för hans hjerta, med armarna utsträckta åt hvar sin sida,
liknande i denna ställning sjelf ett grafkors öfver sin egen
barndomsgraf, då han omsider erinrade sig ändamålet med
sitt uppträdande på kyrkogården vid denna tid på dygnet.
Han skred med långsamma steg åt grafkoret, som prydde
den södra sidan af kyrkmuren; men ju mer han närmade
sig sin blifvande sysselsättning, desto mer aflägsnade sig
hans tankar från det förflutnas ljufva minnen, och han
skyggade till för den vindpust, för hvilken de fallna bladen
hvirflade upp.
Man behöfver ej vara en pultron för att nattetid
på en kyrkogård känna sig underlig till mods. Den
nattliga tystnaden, afbruten endast af vindens hviskning
och tornurets knäppningar, kan, i förening med skuggorna
på marken, hvilka vid hvarje månens framskridande på
himlahvalfvet ändra former, väl understundom äfven i
det mest orädda bröst väcka några ovanliga känslor och
i den fördomsfriaste hjerna föda några spöklika idéer.
Spöklika? Hvilken förståndig menniska tror på något
sådant? Och likväl, hvem kan så bestämdt påstå, att
menniskan, när hon bäddas ner i jorden, har allt afslutadt
med jorden?
Mången af dem, som bo under dessa låga kullar, kunde
väl någon gång finna jordvåningen för trång och derför i
den stilla midnatten stiga upp för att hemta frisk luft och
reflektera öfver anledningen till sin gång både till och ur
verlden. Barnet, som så med ens måste byta vaggan mot
grafven, utan att få taga ett enda steg på den
mellanliggande, för många andra så vexlingsrika banan, kunde väl
någon stund på dygnet få lust att leka på sin egen graf
och förvånad fråga, hvad det hade på jorden att göra och
om det endast kom dit för att fylla ett rum i
kyrkogården.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
