Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödgräfvaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
04
bodgkäfvakkif.
ouvertyr eller en sprittande buffa-aria på operan; samma
fötter, som nyss så högtidligt vandrade från sterbhuset till
kyrkogården, trippa nu kanhända i en straussvals på stora
börssalen, och samma händer, som nyss förut ansträngde
sig vid den svarta listen, som uppbar en likes sista
hvilo-säng, kasta måhända i detta ögonblick, vid en tappad
ko-dilj, kortleken i bordet, så att marklådorna och
viraproto-kollen hoppa dervid.
Men hvar sak för sig, torde ni invända; man låter
bli att gnola på en aria ur Kärleksdrycken när liksången
ljuder; man låter bli att valsa i likprocessionen; man håller
händerna från korten, när man håller i skofveln för att
mylla ner sin nästa. Utan tvifvel; men anmärk då äfven
mot naturens Herre, att han låter icke blott cypressen slå
rot i grafkullen, utan äfven blommor af det mest glada
och bjerta slag bekransa och bepryda den.
Härmed tro vi oss för denna gången ha förhjelpt oss
ur knipan. Som sagdt och gjordt är, vi föra er uppåt en
af de större gatorna å Norrmalm och bedja er stiga in i
detta stora och vackra hus. Men det är ju lakan för
fönstren, och det doftar ju granris så man kan få ondt i
hufvudet deraf? Mycket möjligt, hulda varelse; men det
är en sak, som vi ej rå för. Dock, har ni haft tålamod
att i sällskap med oss tillbringa nästan en hel natt på
kyrkogården, så kan ni väl äfven beqväma er att stiga upp
i sorgehuset för att göra bekantskap med dem, som nu
begråta den vackra Carolina. Ni tvekar? Jag är stum af
smärta, men går — går ensam, om ej annat hjelper, och
befinner mig nu, efter passerandet af en sal och ett rikt
förmak, inne i ett lika grannt möbleradt kabinett, der jag
ej mer är ensam, ty i soffan, den med hvita dukar för
tillfället öfverklädda soffan, sitta tvänne äldre fruntimmer i
djup sorgdrägt och vid fönstret en ung man, hvars bleka
förgråtna ansigte tvänne händer, hans egna, betäcka. Den
släta guldringen på venstra handens tredje finger talar om
en brud; tåren i hans öga talar om förlusten af henne.
Glansen af den senare är en afskedsblick för evigt åt den
förra.
De tvänne damerna, som syntes vara nära det fyrtionde
året, voro den aflidnas ogifta fastrar, de enda slägtingar
som öfverlefde henne, och den unge, djupt bedröfvade
mannen hennes trolofvade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
