Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödgräfvaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
DÖDGBÄiVABEJT.
mörkbruna lockar glänste fram så väl ordnade och
inpomaderade under den nya, fina filthatten, ty på den tiden
hade silkesfelben ännu ej kommit i svang. Sålunda rustad,
inträdde han med sin följeslagare i ett större hus och stod
snart i en vacker sal för att invänta frun i huset, af
hvilken det granna schatullet var bestäldt. Det dröjde ej
länge, förrän ett skönt fruntimmer af omkring tjugutvå år
visade sig i salen och med ett hjertligt småleende mottog
den unge mannen, som vid hennes åsyn rodnade nästan
som en flicka.
»Välkommen, oändtligt välkommen, herr Winter!»
ropade hon, i det hon räckte honom sin hand.
Länge höll han den fina handen i sin, funderande på
om han skulle våga kyssa den eller ej. Hon hjelpte
honom derför ett godt stycke på trafven, som det heter, och
nu voro hans läppar så godt som fastlimmade vid de
lilje-hvita fingerspetsarna. Derefter tog han schatullet från
gossen och medföljde den unga damen in i ett annat rum,
der han uppmanades att bredvid henne intaga en plats i
soffan.
»Ni har riktigt gjort ert mästerstycke, herr Winter,»
sade hon, speglande sig i det blanka schatull-locket.
»Jag kan försäkra, att aldrig något arbete varit mig
lättare än detta, och då det är till fruns nöje, så är jag
mer än tillräckligt belönad derför. Jag har likväl en
anhållan att göra, hvars bifall skulle bereda mig den största
sällhet på jorden .. . Ack, om jag vågade ... om . . . nej,
nej, jag vågar ej!»
»Säg då ut i Guds namn, herr Winter, hvaruti jag
kan vara er till tjenst,» svarade den unga frun icke utan
en viss förlägenhet, den hon likväl af all förmåga sökte
dölja.
»Om jag bad frun, att detta obetydliga schatull finge
mottagas af de vackra händer, som nu hålla deruti,
mottagas som ett minne, ett ringa men hjertligt minne af
mig, skulle denna bön försmås, skulle den kanske stöta.. .
såra frun?»
»O nej, visst inte, herr Winter; men hvartill behöfs
väl ett nytt minne? Tror ni då, att jag glömt hvad som
skedde för fem år sedan? Kan ni väi tro, att jag
någonsin skulle kunna förgäta händelsen i grafkoret, förgäta den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
