Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tornväktaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
toesrväktaben.
En finnes dock, som natt och dag med tunga steg mäter
rummet inom edra pannor; det är en jordisk varelse, så
jordisk som någonting kan vara — det är tornväktaren.
Ingen dödlig är så högt uppsatt som han, ingen dock
mindre afundsvärd än han; ingen är mera anspråkslös än
han, och likväl gör ingen mera buller och larm af sig än
han; ingen har så lätt för att se högt öfver allas hufvuden,
palats och konungaborgar inberäknade, och ändå ses ingen
så lätt öfver axeln som han. När han för munnen sätter
messingsluren, en miniatyrbild af domsbasunen, tränga de
stela, entoniga ljuden med samma säkerhet till en vakande
konungs öra som till den af hunger och lidande utmerglades
läger. Med ett ord, tornväktarens öde är ett af de
besynnerligaste här i lifvet; men alt det äfven kan blifva ett
af de sorgligaste, ådagalägger följande berättelse.
På 1830-talet, en kall och snödiger vinternatt, satt vid
ett rankigt bord i Katarina kyrktorn en man i sina bästa
år, djupt insvept i fårskinnspelsen och med hufvudet väl
inbäddadt i en mössa af samma skinn. På bordet hvilade
vid sidan af en matt skinande glaslykta en gammal
psalmbok, hvari tornväktaren då och då kastade sina blickar, när
han ej, för att bekämpa sömnen och kölden, vandrade
fram och tillbaka i det lilla rummet med dess fyra åt de
fyra väderstrecken vettande fönster. Stundom spratt han
till och syntes lyssna; men det var blott tornurets
knäppningar, som i förening med ljudet af hans egna steg ljödo
så underligt i hans öron. Ofta hvilade han sitt ansigte
mot den kalla fönsterrutan, som låg åt söder, och mången
suck frampressades dervid ur hans bröst.
Lik en hvit grafsten låg snöskorpan öfver denna
sammangyttring af träruckel, hvilka lågo nära under hans
ögon; men när den halftända månen då och då
genomträngde snömolnen, kunde han igenkänna den koja, hvari
hans unga maka med sitt fem månader gamla barn nu som
bäst slumrade. Hvad var för honom all den härlighet, som
låg utbredd för hans syn, mot denna koja, hvaruti fanns
det för honom käraste på jorden? Den unge mannens
anlete klarnade dervid, ty han visste, att hon’ älskade endast
honom, att hon, liksom han, dag och natt tackade Gud för
den sällhet, som förskönade deras torftiga, men snygga
boning, emedan deras kärlek var grundad på mångårig
kännedom af hvarandra, ända från barndomens dagar. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
