Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tornväktaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TORNVÄKTAREN.
125
späda rosenband, som då sammanknöt deras hjertan, hade
med åren tilltagit i styrka, och begge bleknade vid blotta
tanken på bandets förgänglighet. Jungfru Eva, dotter till
en skoflickare i Katarinatrakten, var en skön flicka; men
hennes hjerta var skönare. Derför blef hon sin Anders
trogen, derför svarade hon alltid de granna ungherrarna,
som sprungo kapp kring knutarna af hennes faders koja:
»Springen, god’ herrar I Nöten flitigt ut skosulorna,
så får pappa bra med arbete!»
Men när Anders i sin vadmalsrock och sina finnpjexor
visade sig i dörren, ilade hon, tvärsöfver skomakarstolen
och gubbens finkelkrus, i famnen på sin Anders, och de
älskande hvarken hörde eller sågo, hur gubben, ond och
småsvärjande, letade upp bitarna af sitt sönderslagna krus;
ty nu hade Anders så mycket att säga sin Eva. Anders
hade blifvit tornväktare i Katarina; Anders hade dertill
många andra små inkomster; Eva var äfven rätt snäll i
tvätt och ljusstöpning; Anders och Eva skulle nog blifva
ett välbergadt par och lyckligt — lyckligt, det var klart
som dagen.
»I morgon taga vi ut lysning, vill du det, Eva?»
frågade Anders, i det han kraftfullt skakade hennes hand.
>Ja, det vill jag, Anders,» svarade hon och såg så
innerligt godt på honom med sina stora, klara ögon.
Och lysning uttogs och bröllop firades, och de-n gamle
skoflickaren tog sig ett ärligt bränvinsrus; men Anders tog
sin Eva, och begge öfverlemnade sig åt den tysta, lyckliga
kärlekens saliggörande rus. Året var ännu ej fullgånget,
då den hänryckte tornväktaren vaggade på sina armar en
vacker gosse, med pappas och mammas förenade anletsdrag.
Kärleksbandet blef ej starkare för det, ty det kunde ej
blifva starkare än det redan var.
Dessa minnen sysselsatte nu som ifrigast Anders, der
han stod vid tornfönstret, då tornuret slog tolf och den
starkt ljudande malmen hastigt väckte honom ur de
ljufvaste drömmar. Han fattade nu tag i luren, och malmens
dallringar efter det sista klockslaget blandade sig med den
döfva tutningen. Först tolf stötar åt norr, och nu vände
han sig åt söder. Han hade hunnit till sex, då han hastigt
sänkte luren och blickade ut i vinternatten ner i djupet.
Månens ljus var försvunnet, men eldröda tungor flämtade
upp ur den omätliga vintergrafven dernere. Ut på altanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
