Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tornväktaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
TOKNVÄKTAUEN.
skyndade nu tornväktaren. Hvarför stannar han? Hvarför
skyndar han ej till klockan, till kläppen? Se hur
eldtungorna förstoras för hvarje ögonblick, se hvilket helvetiskt
sken de hånande kasta mot himmelen 1 Men en förfärligare
eld flammar i tornväktarens ögon. Hör hur elddrakarna
hväsa dernere, hör hur tornaltanens gallerverk gnisslar under
den arme tornväktarens händer 1 Se, se, hvilka blodröda
eldkolonner stiga mot himlen I Röken deraf har redan
stormat in på molnmassorna deruppe.
Förkrossad sjunker tornväktaren på sina knän, med
armarna skälfvande mot höjden.
»Rättfärdige Gud! Barmhertige himmel! Det brinner,
det brinner, min koja brinner! . . . Min arma hustru! Mitt
arma, olyckliga barn I ... Evige! Evige I Nåd . . . nåd I . ..»
Han rusar till klockan; hans darrande händer gripa i
kläppen; kläppen svänger, men, drifven af en matt hand,
kallar den blott ett matt ljud ur klockan. Raseriet
bemäktigar sig nu den olycklige mannen; kläppen sättes ånyo
i rörelse; nu börjar klockan sin sorgliga sång. Det blir
rörelse på gatorna dernere; men ingen ser denne
vansinnige, som kryper mellan klockan och gallerverket der
uppe i höjden; ingen ser, med hvilken ursinnighet han
gifver de hemska brandsignalerna; man tycker sig väl
förnimma en ovanlig oredighet i klämtningen; men ingen hör
hans klagoskri, hans jemmer.
»Skona dem, skona dem, himmelske fader!»
Klockan klämtar.
»Till hjelp! Till hjelp! En mor med sitt barn förgås
i lågorna!»
Klockan klämtar starkare.
»Min Eva! Min Eva! Min lilla Gustaf! Rädden er!
Rädden er!»
Klockan klämtar än starkare.
»Ingen hör mig, ingen räddar! Sprick i tusen bitar,
malm!»
Han griper i ett tåg. Klockan klämtar ej mer...
hon ringer. . . ringer. Nu släpper han tåget, kryper till
jerngallret, liksom ville han lyssna efter något ljud af de
sina. Han rusar upp igen. Lågorna fråssa, men han ser
det ej; de rasa i hans eget hjerta. Ångestsvetten sköljer
öfver hans ansigte, men mäktar ej släcka de afgrundsqval,
som storma och fölhärja hans innersta. Ånyo fattar hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
