Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hästgardisten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
HÄSTGAEDISTEN.
Det var just vid detta ståtliga regemente som vår
hjelte, Wilhelm, började sin nya bana. Med ett utseende,
som hvarken till längden eller bredden lemnade något
öfrigt att önska, var det naturligt att han skulle ådraga sig
sina förmäns uppmärksamhet, och med hans skicklighet i
den ädla skrifkonsten, ty han stafvade och prentade väl,
föll det af sig sjelf, att han skulle blifva oumbärlig för
sina officerare. Tyst och ordentlig, var han aktad af alla,
och det dröjde derför knappast ett år, förrän han var
korpral. Det låg för öfrigt någonting melankoliskt i hans
väsen, som äfven anslog — melankoliskt, ty, som man
vet, var det af kärlek —- ehuru ej för militärståndet —
han sålt sig på trenne år till kungl. maj:t och kronans
tjenst. Af kärlek ■— o himmel! Var det då underligt, om
han så väl inom som utom regementet väckte de lifligaste
sympatier? När han exercerade rekryter, röt han aldrig
fram sitt »himlahundar» etc., utan att tänka på den
himmelens engel han förlorat. Ljufheten i hans blick
förmildrade sträfheten i hans tunga, och »himlahunden» kom
derför så bevingad, så eterisk från hans läppar, till de
stackars rekryternas tröst och gamman. Derför var han af
sina kamrater mer afhållen än andra.
Kom han någon gång, hvilket sällan hände, in på en
krog för att förskaffa sig ett nödigt bihang till kasernens
tarfliga husmanskost, saltade pigan i sin tankspriddhet
vanligtvis på sillen och laxen. En enka och två krögardöttrar
tillbragte, som man bestämdt känner, sömnlösa nätter för
hans skull, och alla Ladugårdslandets brokiga schaletter hade
alltid en gås oplockad med honom, ty han var blind för
deras blickar och kall för deras lågor. Frodades väl hans
granna korpsvarta mustascher och blommade väl de af
solen något svedda kindernas rosor förgäfves? Att så
missbruka Guds gåfvor var oförlåtligt, tänkte och sade de
beskedliga flickorna; men det halp ej. Han var och förblef
lika oböjlig, antingen han satt till häst eller promenerade
till fots, en istadighet, som, om den kunde förlåtas hästen,
aldrig ursäktades ryttaren.
Under en julhelg tillstäldes enkom för honom fyra
pigbaler, till hvilka han bjöds till och med på punsch; men
han mankerade alltid, den dansmästaren. »Kors, hvad han
är stursk!» skriade pigkören, »kanske han tror sig bli bjuden
en annan gång... sällan I» Och ändå blef han »sällan»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
