Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hästgardisten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hästgardisten.
135
objuden, den otacksamme gardisten, som aldrig kom och
på hvilken man, detta oaktadt, aldrig nog länge kunde
vänta. En gång infann sig en hel deputation de vackraste
jungfrur, anförda af en jungfru på Franska värdshuset,
utanför lifgardeskasernen och ropade: »Korpral ut!» Korpral
Wilhelm kom ut och tillfrågades om han ej kunde göra
sig så gemen och följa med på en liten tillställning
nästkommande söndagsnatt i Hagaparken; det kom så mycket
flickor med, och hvar och en hade sitt matknyte; ingen
sjöman, men bara gesäller voro bjudna; och tvänne vid
musiken, en flöjt och en basbasun, skulle spela, och det
skulle bli så roligt. »Åh, söta korpral, åh, söta korpral,»
instämde deputationen, »kom med, bara för denna gång,
kom med, ty det ska bli så roligt!» Tolf jungfruliga händer
ryckte dervid i hans snören. Innerligare klämdes ej
berserken i forna dagar mellan sköldar, än gardisten nu
klämdes mellan förkläden, de allra vackraste kattunsförkläden,
med undantag af värdshusflickans, som var af siden. Det
skulle inte kosta honom ett runstycke, bara han ville komma
med och taga en liten sväng i gröngräset, ty det skulle
»bli så roligt».
Wilhelms svar var kort men tydligt. »Jag ger er och
era tillställningar f-n i våld!» ropade han, vände dem ryggen
och gick. Att så behandla damer, hur ovärdigt 1
Värdshusflickan svor på att hon haft att göra med folk förut och
mycket bättre till på köpet, utan att ha blifvit så
behandlad. En annan, af deputationen sade sig hafva tjent
tre år på ett ställe, utan att hennes husbonde sagt henne
ett sådant glåpord, som denne grobian till gardist nu
tilllåtit sig. »Vänta bara,» ropade värdshusflickan efter
honom, »vänta tills jag får tag i ryttmästaren grefve Erik
Gustaf. . . Känner ni grefve Erik Gustaf, flickor? . . . Vänta
bara, så ska du ha dina fem och tjugu, lita på det.»
Sådant öde fick denna beskickning.
Orsaken till Wilhelms obändighet bör ej vara dold
för våra läsarinnor. Han fortfor att vara kär, den stackars
gossen, oaktadt utsigterna blefvo allt mörkare och hoppet
allt mer och mer sjönk i fjerran. Men hoppet är en stjerna.
Ju mörkare fästet är, desto klarare lyser stjernan. Detta
hopp omhuldade den fattige gardistens drömmar. Döm då
om tyngden af det slag, som drabbade honom, när han
inhemtade den förfärliga tidningen om Theréses giftermål.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
