Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julklappen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
JU MCI, APPJB.tr.
jg1
blänkte, der de stodo uppstälda i sina led I Väl voro de i
sig sjelfva något tröga, oaktadt de breda fötter, hvarpå de
stodo; men huru medgörliga voro de ej för den minsta
rörelse af den lille despotiske regementschefens hand. De
kastades än framstupa, än baklänges, förlorade nu ett hufvud,
nu ett ben, men ändå buro de, trogna ända in i döden,
geväret på axeln. Och den lilla dockan se’n med sitt
glänsande vaxhufvud, hur ömt trycktes hon ej mot den
riklockiga egarinnans bröst I Det var en miniatyrbild af
madonnan med barnet.
Och när juldagens morgon med sitt saffransbröd i
kaffekoppen och sina ottesångsklockor följde på en natt,
gjuten af leende drömmar och leende verklighet, namnlös
var den glädje, som beherskade själen, himmelsk den frid,
som speglade sig öfverallt i sitt kära hem. Stoltare ilade
ej den romerske triumfatorn i sin purpurtoga mot Capitolii
höjder än barnet i sina nya helgdagskläder till kyrkan med
de höga götiska fönstren, som lyste utanför, och det heliga
ordet, som lågade derinne.
Dock, det är sannt: sorgen, denne bleke
vandringsman, hvars hem är jorden, måste väl, ehuru utträngd ur
många hus under den glada jultiden, ändå finna någon
plats, der äfven han kan få fira sin högtid. Det är till
en sådan högtid vi föra läsaren. Det gör oss ondt, det
medgifva vi; men kanske skall det öka vår tacksamhet mot
Försynen, då vi jemföra vår lyckligare ställning här i lifvet
med andras. Det är ej blott glädjens tår som lyser: sorgens
har äfven sin glans.
Julaftonen 1839 brunno några ljus i en liten våning
af ett hus, beläget vid en af de mindre gatorna å
Norrmalm. Deras strålar föllo på en ung moder och hennes
fyraårige son, som hoppade omkring henne och genom sina
språng sökte ådraga sig hennes uppmärksamhet. Denna
qvinna, hvars skönhet det inre lidandet genomträngt, stirrade,
likt den medvetslöse, framför sig; men tårar, som då och
då bröto sig väg ur hennes ögon, röjde, att hon ej var
medvetslös. Den olyckliga! Hon kände mer än mången
annan orsaken till denna bleka kind, dessa halfslocknade
ögon, ty hon var moder och hade varit maka. Näst
föregående jul såg det annorlunda ut i hennes hus. Då inträdde,
ungefär vid samma tid, han, hvars allt hon var. Han hade
kommit från julmarknaden och lemnade åt henne och åt
Taflor och berättelser. iii. 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
