Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skomakarens dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKOMAKARENS DOTTER.
177
Alla drogo derför sina personer undan från den förfärliges
grannskap, men läto deremot sina blickar desto trognare
följa de hurtiga gesällbenen.
Nu hände sig, till råga på olyckan, att en af herr
Sulgrens byxhällor brast, hvarigenom ena pantalongen hastigt
drog sig upp öfver den korta halfstöfveln, så att öfver
randen af den lika korta halfstrumpan visade sig ett
okalsongeradt ben, till åskådarnes stora förlustelse. Sulgren
märkte visserligen, under den raska farten, en mängd
förbi-skymtande, ovanligt glada ansigten, men sjelf glad öfver att
valsen gick så obehindradt — han visste ej att de öfriga
paren redan voro ur dansen — blef han allt raskare och
raskare både i hjerta och fötter, och husch! hvad det gick.
Spelmästaren lät, på en vink af Nagelborste, den vackra
Suckvalsen försvinna i den gamla: »Kom, lilla flicka, valsa
med mej, valsa med mej», och Sulgren, som af de
välbekanta tonerna kände sig hänföras till flydda dagar, valsade
icke allenast con amore i dubbelt hänseende, utan instämde
med hög röst i melodien.
I stället för att visa en skyldig aktning för dessa
starka lungor, som icke kände sig det minsta besvärade af
den våldsamma motionen, utbrast nu sällskapet i ett
allmänt ’ och högljudt löje. Sulgrens öron började dervid
spetsa sig, men medan han som bäst sysselsatte sina tankar
med att efterforska anledningen till detta löje, råkade han
trampa på den lösslitna hällan, snafvade och föll, jemte sin
dam, raklång på golfvet. Nu blef det en allmän
uppståndelse i salen. Man trängde sig omkring det
omkull-fallna paret. Nära ett dussin kavaljershänder skyndade att
upphjelpa Katarina, som likväl snart förekom dem och stod
upprätt samt ordnade med en viss otvungenhet sin något
derangerade kostym. Men för herr Sulgren gick det ej så
lätt. Det föreföll honom i sanning rätt hårdt, mindre
sjelfva fallet, ehuru han ganska allvarsamt stötte sina begge
armbågar mot golfvet, men desto mer det missödet, att så
der direkt från himlen störta ned på jorden, ty nu först
blef allt verkligt för hans ögon. Han såg sig omkring,
och i hvarje öga han mötte låg ett infernaliskt leende,
kring hvarje mun en dragning, som satte hans blod i
jäsning. Men hur bestört blef han ej, då han, efter att
något trögt hafva rest sig från den olämpliga lägerplatsen,
varseblef det jemmerliga tillstånd, hvaruti hans pantalonger
Taflor och berättelser. III. 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
