Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skomakarens dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178
SKOMAKARENS DOTTJCB.
sig befunno| Han kunde ej framstamma ett enda ord, än
mindre någon ursäkt till den dam, hvilken han dragit med
sig i olyckan — han var slagen, tillintetgjord.
»Ni har väl ej skadat er, söta mamsell Katarina?»
tillsporde henne löjtnanten; »men hur i all verlden kunde
ni förmå er att träda i dans med en sådan klumpbjörn?»
tillade han något saktare, men likväl ej så sakta, att orden
undgingo den stackars gesällens öron.
»Herr löjtnant,» hviskade Katarina, i det hon fäste på
löjtnanten en allvarsam blick, »min kavaljer föll, det är
sannt, men de finnas, min herre, som fallit farligare än
han fallit, utan att derför behöfva pressa golftiljorna, fallit,
utan att kunna hjelpas upp igen.»
»Om förlåtelse, min nådiga, hvad skulle meningen
med detta yttrande egentligen vara?» frågade löjtnanten
med en viss besynnerlig min.
»Behöfver väl löjtnant Nagelborste, som vanligtvis är
så skarpsinnig, fordra förklaring på en enfaldig borgarflickas
yttrande?» svarade hon.
»Hvarför icke, min sötaste? Gåtor äro lika litet
bann-tysta från en flickas läppar, som från någon annans.»
»Nå, i händelse ni anser hvad jag nyss sade för en
gåta, så vill jag helt enkelt förklara, att min olycklige kavaljer,
åt hvars missöde ni så hjertligt skrattat, genom detta
missöde tydligen ådagalagt, att han icke är någon dansmästare . ..
Och det är han lika litet i andra fall som i detta.»
Löjtnanten visste ej rätt, om han borde bita igen eller
icke. Snart besinnade han sig och bet — men bet sig i
läppen och teg.
En halftimme derefter syntes återigen herr Sulgren i
sällskapet. Han hade reparerat sin klädsel och, som det
tycktes, äfven sitt kurage. Hans blick var djerf och säker,
hans hållning mer bestämd och imponerande. Han sökte
och träffade löjtnant Nagelborste.
»Jag ber ödmjukast om förlåtelse, herr löjtnant,» sade
han; »var herr löjtnanten nöjd med de stöflar, som jag i
dag uppskickade från verkstaden till herr löjtnanten?»
»Rätt bra, herr Sulgren, rätt bra; ni ser jag har dem på
fötterna... Men hvarför kritar ni ej sulorna på edra egna?
Ni skulle då, på min ära, stå på bättre fötter, min vän.»
»Herr löjtnanten står säkert,» svarade Sulgren, »och
måste detta härleda sig från något slags krita, som verkar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
