Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skomakarens dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKOMAKARENS DOTTER.
1
egen, så flyttar han, och detta gör han till min stora
saknad, ty ordentligare och skickligare arbetare finnes ej i
hela Stockholm.»
»Men det är ej nog att man är skicklig och ordentlig,
det förnämsta är att man har lefnadsvett!» ropade frun ifrigt.
»Hvad jag beundrar ert omdöme, min lilla
svärmamma,» sade Nagelborste med ett förnämt småleende, i
det han klappade den öfverlyckliga gumman på ena axeln.
»Hvad nu det andra vilkoret beträffar,» fortfor han, »så
finner ni, att man måste lefva efter sitt stånd, och som
Katarina är ert enda barn och jag sjelf ej kan vänta någon
förmögenhet förrän min rike onkel med döden afgår, hoppas
jag, att mina goda svärföräldrar, om hvilkas ömhet för sin
dotter och önskan att befrämja hennes lycka jag är fullt
öfvertygad, icke skola underlåta att bifalla och underteckna
denna lilla uppsats, en småsak, men som för affärsmän
är af högsta vigt. Förstå mig rätt, herr ålderman, ni
vet hvad affärer betyda. När ni underskrifvit detta papper,
eklaterar jag genast min förlofning med er dotter.»
»Hvad vi äro stolta öfver den ära ni bevisar vårt
ringa hus!» ropade återigen fru Snörlund, fattande papperet
och räckte det åt mannen, under det hennes ögon fyldes .
af ymniga glädjetårar.
Den hederlige skomakaren förde venstra handen upp
bakom örat, i det han med den högra satte papperet för
ögonen. Snart började den venstra handen en ovanligt
liflig rörelse på sin plats, så att de glesa hårtestarna
uppruggades i en förfärlig oordning.
»Hva’ för sia’?» frågade han slutligen, »hva’ för sia’?. ..
Ska jag... Nej, det kan omöjligt vara herr löjtnantens
mening. .. Det här är ju till mitt stenhus och ej till min
dotter, som herr löjtnanten friar . . . Fan anamma, jag kan
begripa annat!»
»Min söta gubbe,» inföll frun, »begriper du då inte,
att herr löjtnanten, som är en ordningsmenniska, vill ha
allt på goda fötter, och hvad är naturligare, än att han
med all ifver söker ombestyra sina angelägenheter?»
»Hustru, är du rent af rosenrasande? Det är ju först
och främst i sin ordning, att en menniska först måste dö,
innan hon kan ärfvas. Och så tycker jag, att herr
löjtnanten med samma lugn kunde afvakta min död, som sin
onkels, eller hvad det heter.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
