Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Döden bland blommorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
döden bland blommorna.
189
skapelsen; jag drog mig bäfvande än längre tillbaka och
tyckte med fasa att blommorna greto under mina fötter.
Ynglingen plockade strandens blommor. Jag såg dem
brutna och nästan döende i ynglingens hand. Men nu
hvila de vid flickans barm. Se, hur de qvickna till, hur
de yfvas öfver sin nya verld, hur de höja sina hufvuden,
vällustigt drickande ur läpparnas rena purpurkälla, solande
sig i läpparnas eld. Denna hulda varelse var ju sjelf en
rosenknopp, men en genomskinlig rosenknopp, der tallösa
njutningar drömde och der man såg oräkneliga hvita
blomblad slumra tätt vid hvarandra. Men hvad vill denne
yngling? Hvarför denna bedjande ställning? Tillbedja
tillhör dig, men du tyckes äfven bedja, bönfalla om något. Se,
hur hon skyndar att från marken taga en liten blå blomma
och räcka den åt honom. Ar han nöjd, den lycklige? Nej,
nejl — Ha, du är ej mer en ställets genius, du är af
samma slägte som jag —- jag känner igen dig, förmätne!
Höj dina ögon, himmelska flicka, och försvinn! Ormen
slumrar i den blomsterverld, som famnar dina fötter. Tyst!
Hennes läppar röra sig. Hör från dem din dödsdom, djerfve,
otacksamme yngling! Men hvad, han vågar nalkas henne,
han vågar lägga sin arm kring denna gudalilja — — ett
helgerån! Fram att straffa förbrytaren, att begrafva honom
djupt i jordens sköte, eller slunga honom ut åt sjön och
sedan dö med en god engel i ett hitintills af demoner
uppfyldt hjerta!
En kyss, en kyss! Kläden er i sorgflor, I gröna
lunder! Gråten blod, I jordens blommor! Rulla ur din
bana, sol! Hon är ej mer denna nejds genius, ej mer en
himlarnas engel. En vanlig qvinna är hon blott.
Jag flydde, jag flydde; ty jag kände att det var
afunden öfver andras sällhet, i förening med omöjligheten af
egen, som hade beherskat och beherskade mitt hjerta.
Bländande skimrade ljuskronorna i stora börssalen.
Strauss’ valser öfvertonade de lätta dansfjäten.
Omslingrande hvarandra försvunno, återkommo och försvunno ånyo
paren för mina ögon, så att jag kände mig nästan yr i
hufvudet, der jag stod med hatten i ena handen och ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
