Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Döden bland blommorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190
DÖDEN BLAND BLOMMORNA. 190
par hvita glacéhandskar i den andra, betraktande dansen,
utan särdeles håg att deruti deltaga. Jemte mig stodo
några andra svartklädda figurer, rynkande ögonbrynen.
Detta slags rynkande hos de så kallade stationära, d. v. s.
de icke dansande, skall betyda en viss öfverlägsenhet, ett
slags filosofiskt öfverseende af det hela, ett förnämt förakt
för det barnsliga i dansen. Detta rynkande kan möjligtvis
passa på ett så blekt och åldrande ansigte som mitt; men
jag såg några blomstrande ungherrar i mustascher imitera
mig, figurer, som passerat graderna, ej på verldens lärorika,
fast skuggomhöljda tummelplats, utan på Ladugårdsgärdet
och på kaserngårdarna. Detta förargade mig, och jag var
just i begrepp att aflägsna mig för att med ett glas punsch
nedskölja förtrytelsen, då ett valsande par, som hastigt
snuddade förbi mig, fängslade mina ögon.
Kavaljeren var en ung, ståtlig militär, och damen? Jag
hade någonstädes förut sett denna förtrollande varelse, men
hvar? Jag funderade, jag lorgnetterade, vred mig på alla
sidor, trampade mina grannar på fötterna, glömde att be
ödmjukast om förlåtelse och trakterades med halfqväfda
svordomar från höger och venster. Hvad frågade jag
derefter? Jag måste ha reda på henne, som sväfvar der i
skära musslinsklädningen och med de gyllene lockarna. —
Himmel, hvart tog jag vägen? En blixt for igenom min
själ. Danssalen försvann, och jag stod vid Edsvikens strand.
Allt var nu lifligt för mitt minne, och tvänne år hade
krympt till ett intet. Det var då hon, då himlabarnet, nu
den himmelska qvinnan. Hvilken växt, hvilka former!
Böj dig i stoftet, konst! Naturen är dock alltid din herre.
Dansen var slutad. Golfvets prydnader voro nu
väggarnas. Jag hade följt henne med ögonen, och mina fötter
dröjde ej att följa den riktning ögonen angåfvo. Jag stod
snart bakom den lysande kavaljersring, hvars medelpunkt
hon var. Jag såg henne. O, om hon visste! Tyst, jag
såg henne, jag kände hennes varma andedrägt, som,
onaturligt uppdrifven af den mördande valsen, brann på
kinden och kokade inom den rika barmen, hotande att spränga
dess heliga tempelhvalf. Hon lutade hufvudet mot sin arm
med ett visst lidande uttryck på de yppiga läpparna. Men
molnet hvilade ej länge på det härliga rosenfästet. En
ljusstråle hoppade deröfver, ett småleende — ett småleende!
Månne åt mig? Ja, alltför gerna, bure också detta små-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
