Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Se Så, Julia lilla, var nu tyst och beskedlig, så skall
du få något godt, när vi komma fram,» hviskade modern.
»Du är trött, Carl,» tillade hon, vändande ansigtet mot
roddaren; »sätt dig vid rodret, så skall jag taga årorna på
en stund ... Jag kan nog ro, jag också.»
»Nej, jag är inte trött ... Jag känner mig i stånd att
ro ett linieskepp, om det gälde ... Sofver flickan?»
»Ja, jag tror det.»
»Hvad drömde hon för slag?»
»Gud vet hvad hon jollrade ... Barn hafva alltid så
besynnerliga drömmar.»
»Hon drömde, att jag hängde,» yttrade roddaren något
konvulsiviskt.
»Du är en tok, min vän!» svarade qvinnan; »hur kan
du oroa dig öfver sådant.»
»Barnet kan lika litet veta af den fara, hvilken hotar
mig, som åran jag håller i min hand,» genmälde sjömannen;
»och likväl drömde det att ... Barnets dröm förlamar nästan
min arm.»
»Hvarför plåga dig med tomma inbillningar nu då
friheten ler mot dig!» af bröt honom qvinnan, bemödande
sig att le.
»Drömmar äro ofta aningar om stundande verkligheter ...
Ja, ja!»
»Ofta som barn drömde jag, att jag flög öfver land
och vatten, ja, till och med till solen,» yttrade hon med
samma tvungna leende.
»Hvem vet, om inte denna dröm snart nog kan gå i
fullbordan!... Icke du, Anna, men din andra hälft kan
innan kort få flyga mot solen, åtminstone ett stycke på
vägen.»
Ett vildt skratt beledsagade dessa ord.
»Du får inte tala så der, inte skratta så der,» inföll
qvinnan; »himmelen, som öppnat fängelsets portar för dig,
kunde taga sin hand ifrån dig ... från oss alla ... från mig
och ditt gudasköna barn.»
»Himmelen, säger du? ... Är det himmelen, som rycker
brottslingen utur rättvisans hand? ... Säg hellre helvetet ...
Och fan är en gammal skälm.»
»Carl! Jag känner icke mera igen dig,» yttrade hon
med ett uttryck af djupaste bedröfvelse; »är det verkligen
du, som så talar till mig! ... Du, som, under de sju lyckliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
