Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slutar säkert med att föra mig till det luftiga... Sjelfva
naturen har sammansvurit sig mot oss.»
Roddaren släppte årorna och gömde modfåld ansigtet i
händerna.
»Carl!» sade qvinnan med konstladt lugn; »sätt dig du
vid ena åran ... jag skall taga den andra... en half timmes
arbete till, och vi skola vara i säkerhet... Ingen
misströstan, eljest äro vi förlorade!»
»Ja, ja!... Förlorade, förlorade!»
»Endast den fege är förlorad!» utropade qvinnan med
detta beslutsamma mod, som i afgörande ögonblick är hennes
kön så eget; »vakna upp, Julia, och se sådan stackare din
far är!»
Flickan uppslog ögonen och stirrade yrvaken än på
den ena, än på den andra.
»Anna, ser du inte att sjön fryser till!» klagade mannen.
»Ja, sjön ... men icke hoppet,» svarade qvinnan.
»Jag vill ro, jag vill hjelpa pappa ro,» yttrade barnet
muntert.
»Bra, Julia!» jublade modern; »trettiosex år borde
blygas för sex; men,» tillade hon med en obeskriflig mjukhet
i rösten, »inser du icke, min själs älskade, att vår båt genom
ihärdigt arbete kan hinna fram till holmen, innan isen
blir så tjock, att den inte mer kan genomslås med årorna,
men att deremot, om någon skulle vilja förfölja oss, denne
omöjligt kan nå oss, ty isskorpan växer oupphörligt.. .
Anklaga derför icke naturen!. .. Prisa henne hellre, ty det
är hon, hon sjelf, som lägger ett oöfvervinnerligt hinder
mellan oss och våra förföljare.»
»Ja, ja, du har rätt, Anna!» yttrade mannen,
uppmuntrad och lugnad.
»Sitt du qvar och gif mig ena åran ... Här tager jag
plats,» sade hon, i det hon lemnade aktern, satte sig på
toften framför mannen, lade sina mjellhvita händer på ena
åran och började ro med en styrka och ihärdighet, som
skulle hafva väckt afund hos Munkbrons och Röda Bodarnes
beryktade halmhattar.
»Jag skall styra, jag, mamma!» ropade den lilla flickan
och lade triumferande sina späda fingrar på rorkulten; »ack
så roligt att få styra!»
»Det var snällt, min raska flicka!» berömde modern;
»styr du, mitt englabarn, så styr nog himlen till det bästa.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
