Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gammalt ... Den han en gång fått sigte på, släpper han ej
så lätt ur klorna.»
»Men när man har ett barn att återkalla till lifvet, så
förlorar man allt annat ur sigte ... Hvad som skedde var
en Guds lycka, ty annars hade jag ej vågat lägga till vid
bron och Gud vete, hur jag då skulle ha fått dig i
båten ...»
»När han blifvit öfvertygad derom, att barnet lefver
och att ingen fara vidare hotar det, skall han förfölja oss ...
Ja, ja, det skall han,» svarade mannen, kastande oroliga
blickar åt alla sidor.
»Nej, det skall han inte,» tröstade Anna; »den, som
räddat hans barn, kan han inte vilja störta i förderfvet ...
Ack! Den som en gång ryckt mitt barn ur dödens armar,
den kunde sätta jord och himmel i brand, utan att jag
skulle taga ett enda steg för att hindra det.»
Båten, hvilken ånyo gled fram med samma fart, hade
nu hunnit så långt, att roddaren hade Djurgårdslandet till
venster och Södra bergen till höger.
Klockan kunde vara omkring nio på aftonen, och ju
närmare natten nalkades, desto mera genomträngande blef
nordanvinden.
Den roende så väl som den styrande, eldade både af
kropps- och själsansträngningar, kände dock ingenting af de
kalla fläktar, som susade omkring deras öron; men båten,
oaktadt roddarens armar ännu icke förlorat något af sin
styrka och spänstighet, tycktes icke vilja skrida fram med
samma lätthet som förut.
Det var som började småningom öfver vattnet lägga
sig en tunn ishinna, hvilken, om den också ännu icke
mäktade åstadkomma något svårare motstånd mot stäfven
och årbladen, likväl till någon del förringade verkan af
roddarens ansträngningar. Men ju mer man aflägsnade sig
från staden och strömsättningarna derinvid, desto segare
blef ishinnan, desto hårdare krasade den mot båten och
årbladen.
Upptäckten af detta oväntade hinder fylde våra
passagerares hjertan med oro och ångest. De sågo bestörta på
hvarandra.
»Jag sade ju, att fan är en gammal skälm!» ropade
roddaren; »han börjar med att sätta mig på det hala och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
