Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
prydde patronessans toalett oeh hvilkas bortovaro patronen
nu först erinrade sig.
»Galgfågel!» ropade patronen till sin bokhållare, »hur
har du kommit öfver dessa saker? ... Bekänn för mig,
annars får du bekänna för länsman.»
»Fråga frun,» svarade Knapekullas korp med ett grin,
som vanstälde hans för öfrigt rätt ståtliga ansigte, under
det han, till råga på oförskämdheten, gjorde en betydelsefull
gest med händerna mot pannan.
Brukspatronen bleknade och störtade in i sin gemåls
rum. Han blef förtviflad, hon blef förtviflad, hela huset
blef förtvifladt. Den som lättast kom ifrån affären var
verkligen Bruno Stark, hvilken ögonblickligen skildes från
tjensten, utan all inblandning af länsman och
missgerningsbalk, ty saken var den, att Bruno både hade stulit och icke
stulit. Han hade stulit stakarne, men ganska ärligt fått
ringarne. Brukspatronen skulle dock ha velat skänka
Gud vet hur många tusen till de fattiga, om Bruno likaväl
hade stulit de senare som de förre.
»Din drummel!» sade fadern-zigenaren till den
hemkomne sonen; »man blir ej straffad för det man stjäl, utan
för det man ej kan gömma det stulna ... lägg det på minnet
till en annan gång, ditt rötägg!»
Derigenom tröstad i sin stora bedröfvelse och utlofvande
bättring, skyndade Bruno till Bränners hus för att
välkomnas af Anna Jolanta. Men det var som att hoppa ur
askan i elden, ty — dock, det torde vara tid på att
omtala, i hvilket förhållande de jemnåriga lekkamraterna stodo
till hvarandra. Dertill tarfvas icke många ord.
Bruno hatade alla, med undantag likväl af leksystern;
men henne älskade han också med hela styrkan af den
passion, hvaraf en dylik vildsint och tygellös själ måste
vara intagen. Endast Anna skulle hafva kunnat tämja detta
unga vilddjur; men Bränners dotter föraktade alla, alla utan
undantag.
Likgiltig, såsom det syntes, lika mycket för dygden
som för lasten, gick hon tyst och grubblande för sig sjelf.
Icke en gång den djupaste kännare af menniskohjertat skulle
hafva kunnat beräkna verkan af denna krater i qvinnoform,
när den en gång skulle komma till utbrott. Hon var en
hemlighet för alla, en hemlighet för sig sjelf. Bruno
fördrog hon alldeles icke, men af det skäl, att hon icke kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
