Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fördraga någon. För öfrigt voro de flesta af Brunos odygder
af så oridderligt lumpen beskaffenhet, att de aldrig kunde
tillvinna sig hennes bifall. Att stöta dolken i ett
menniskohjerta, det skulle Anna möjligtvis kunnat ursäkta, men stjäla,
om det också icke vore mer än en knappnål, det väckte
hennes afsky. Bruno kunde hon således icke älska, ehuru
glansen i hennes öga och den höga rodnaden på hennes
kind röjde behofvet af ett föremål, som kunde älskas.
Då inträffade en händelse, som förorsakade en stark
brytning i hennes själ och kom åtminstone henne sjelf till
medvetande af sitt väsen.
En dag under den tid Bruno vistades på jernbruket
promenerade Anna Jolanta genom den skogstrakt, som
gränsade till stora landsvägen. Hon var klädd i röd, fin
yllekjortel och svart sammetsspens, kantad med silfver.
Purpurröda band voro snodda kring de tjocka, korpsvarta
hårflätorna, som hängde långt ned utefter ryggen.
Förnimmande ljudet af flere häftigt ordvexlande röster
från landsvägen, påskyndade hon sina steg ditåt. Dold
bakom några buskar, blef hon nu vittne till följande
uppträde på landsvägen.
Tvänne barn från hennes by och af hennes egen stam
stodo skrikande med händerna om sina blodiga näsor. Icke
långt från dessa visade sig en ung man, klädd såsom en
bättre resande, med fint, välbildadt ansigte, ljust hår och
ljusa mustascher samt uniformsmössa på hufvudet. Den
resande ordvexlade med tvänne resliga bonddrängar från en
annan by.
»Blygens I inte,» ropade till dem den unge militären,
»att misshandla dessa små stackare! ... Fy tusan, sådana
uslingar I ären! ... Om jag gjorde rätt så...»
»Det är ju bara ett par tattarungar,» inföll den ene af
drängarne.
»Men äro de inte menniskor för det, era lurkar?»
återtog den resande, rodnande af harm. »I hafven ingen
rättighet att trampa på en mask en gång.»
»Maka sig herrn upp i chäsen bara,» sade den andre
drängen, »för annars kommer han dit fortare än han vill!»
Knappt voro dessa ord sagda till slut, förrän den unge
mannen, vig som en panter, störtade sig öfver de resliga
bonddrängarne och det med sådan verkan, att desse, under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
