Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var också icke heller någonting att skratta åt.
Herr Lund hade verkligen ej haft någon barndom, det är
dagsens sanning.
Han härstammade på mödernet från ett värdshus å
kungl. Djurgården och på fädernet från Sveriges höglofliga
riddarhus. Följden af föreningen mellan de begge husen
blef barnhuset. Der tillbragte han sin barndom, sin bleka
barndom, en barndom, icke att le åt, utan att gråta åt, och
hvad man gråtit åt, är icke roligt att minnas. Derför
mindes icke herr Lund att han varit barn. Han grät lika
ogerna som han skrattade.
Herr Lund röjde tidiga anlag för snickaryrket, ty han
täljde sönder bord och bänkar på barnhuset. Försynen
hade säkert ämnat honom till något stort i den vägen. Han
fick mycket stryk, men täljde ändå. Han förflyttades från
barnhuset, månne väl till en snickareverkstad? Nej, han
transporterades in på Svea gardes musikkår. Man satte en
flöjt i hans hand. Han täljde sönder den, fick mycket
stryk, men täljde ändå. Man tog ifrån honom alla
träinstrument och presenterade honom i stället en
messings-trumpet. I den täljde han in sitt namn och, för att vara
opartisk, hela musikkårens. En sann musikus får, och bör
visserligen medelst sitt instrument föreviga sitt namn, men
icke får han rista in det deruti, i synnerhet om instrumentet
tillhör kungl. maj:t och kronan. Han fick prygel för detta
sitt välförhållande, men under sjelfva exekutionen täljde
han med naglarne sönder bandtleret på en af de gardister,
som höllo honom. Herr Lund var oefterrättlig.
Detta allt oaktadt, avancerade han i tidernas längd till
håboist, icke för det han blåste så väl, utan för det han
täljde de vackraste snusdosor och piphufvud till presenter
åt musikdirektören och officerarne.
Bland andra konststycken täljde han sig äfven en fiol,
och som den var hans eget verk, så lärde han sig äfven
traktera den. Denna blef honom till stor nytta, sedan han
fått afsked från regementet, der han i allmänhet varit
afhållen för sitt stilla, ordentliga och, med undantag af det
musikaliska, alltid påpassliga förhållande i tjensten. Fiolen
var ett verkligt mosaikarbete, ty den var skarfvad och
lappad från ofvan till nedan. För hvarje bal gjorde han
sig nytt stall och nya skrufvar. Instrumentet var rysligt
att skåda, alldeles likt de reformer, som furstarne på eget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
