Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det tycktes på Anna, liksom hon funderade på svaret,
under det hennes blickar skarpt fixerade Brunos anletsdrag.
Dennes ögon hvilade frågande på Anna.
»Denna kristall ger döden,» svarade hon slutligen, »men
endast åt den som kan dö ... då faller offret, men den som
offrat går fri ... men gjut ut dropparne i elden eller i
vattnet, och de skola föra döden till den som utgjutit dem...
de skola följa med elden man tänder i spiseln, med vattnet
man för till läpparne, med regndroppen, som faller öfver
ens hufvud!»
»Skrock, Anna!»
»Och detta säger till mig en broder af min stam! ...
Hörde du ej den sången redan vid din vagga?.. . Bruno
hörde den; men han minnes den inte mer, ty han är en
affälling från våra fäders tro och har slutit sig till de
eländige, som håna och förfölja vårt olyckliga slägte ... ve dig,
Bruno!... Du trampar med föraktets stålsko på fädernas
heliga ben!»
»Vid helvetet, jag känner inte mer igen dig!» utropade
Bruno med ljungande ögon; »har jag slutit mig till dem
som håna och förfölja vår stam?... Jag, som skulle vilja
sätta eld på verldens fyra hörn, om jag endast genom lågorna
kunde bära dig till någon ort, dit lågorna ej hunne!...
Anna! Hvem ingaf dig den tanken, att jag med förakt
trampar på fädernas ben?»
»Förlåt mig! Jag vet ej hvad jag säger,» svarade Anna,
sjunkande ned på en stol framför byrån och lutande
hufvudet i handen.
Bruno närmade sig på tåspetsarne den grubblande
qvinnan, ur hvars tillslutna ögon en och annan tår bröt sig.
»Anna, mitt lif, min salighet!» sade han, knäfallande
invid stolen, hvarpå hon satt; »du gråter ... dina tårar falla
på mitt hufvud, ty det är jag som framkallat dem ... ve
mig! ... Jag har förolämpat, sårat dig ... eger du ej att
befalla öfver mig? ... Förbannande, nåd, Anna! Eller rycker
jag flaskan ur din hand, slukar giftet och dör som en mask
vid dina fötter!»
Anna lade handen på den knäfallnes hufvud och såg
honom så mildt i ögonen.
»Jag sade ju, att det är jag som inte vet hvad jag
säger eller hvad jag vill,» hviskade hon; »det är du som
bör förlåta mig ... jag är en toka, rik på nycker, som hafvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
