Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hvad tänker du på? ... Du ser grubblande ut som en
bokmal ... Hvad funderar du på, min engel?»
»Hvad jag funderar på?» frågade Anna tankspridd.
»Ja.»
»Åhjo, jag tänker på det förflutna,» svarade
zigenerskan.
»På det förflutna? ... Tänk hellre på framtiden ... hvilka
leende nejder af rosor och sol öppnar den ej för dig! ...
Om vintrarne spektakler, konserter och maskerader ... om
somrarne promenader i det gröna i bokalléerna på mitt
magnifika Bastholm eller båtfärder vid hafvets strand, när
månen dallrar öfver den skummande vågen.»
Grefve Lejonborg var, såsom vi ofvan sett, en
övermåttan romanesk och poetisk natur. Också hade han ett
stort namn för det hos damerna af la haute volée.
»Jag begriper inte, hur du vill besvära din sköna själ
med blickar på det förflutna,» återtog grefven; »har du då
förut dansat på rosor, min gudomliga Jolante! ... I allt är
du beundransvärd, men i ett fall har jag aldrig rätt kunnat
förstå dig ... Hur var det väl möjligt, att en qvinna med
dina upphöjda egenskaper kunde finna sig i ett sådant
förhållande, som det, hvaruti du förr befann dig, och det under
så många år till på köpet? ... Det svider i mitt hjerta, när
jag tänker på hvad du måtte ha utstått, när du lefde
tillsammans med den der äfventyraren ... Det var ett simpelt
lif, min kära Jolante!»
Det är också en egenhet hos »rikskurtisörerna» att
lika smickrande och krypande som de visa sig under
bemödandet att vinna en qvinnas gunst, lika fräcka och
sårande äro de efteråt eller sedan de trott sig ha vunnit den.
»Som sagdt är, det var ett simpelt lif,» fortfor grefven;
»det kunde omöjligen sluta väl ... Också gick det som
jag anade ... Tacka derför himlen, min sötaste, att det nu
är som det är ... Många vackra ögon skola afundsamt
bevittna din lycka.»
Det var en lycka, eller, rättare sagdt, olycka för den
stolte segervinnaren på divanen, att han ej såg
färgskiftningen i Annas ansigte, ty under det han sålunda orerade,
stod hon händelsevis med ryggen vänd åt honom. Men
han hade bort kunna höra det hemska, olycksbådande ljudet
från hennes gnisslande tänder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
