Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Hvad för slag!» mumlade grefven; »hvar är jag? ...
Har jag inte drömt?»
»Mitt lif skulle jag hafva gifvit, om det endast varit
en dröm,» svarade zigenerskan och kastade sig öfver honom,
hårdt tryckande honom till sitt bröst, under det hon snyftade
på det mest våldsamma sätt.
»Se så, mamsell,» yttrade en främmande karlröst helt
nära divanen; »lugna sig nu något litet ... grefven är nu så
pass återstäld, att han bör kunna besvara de frågor, jag här
har att framställa.» ,
»Nåd! Nåd för honom!» bad zigenerskan, borrande sitt
hufvud så hårdt mot grefvens bröst, att denne höll på att
qväfvas af denna kraftiga ömhetsbetygelse.
»Hvad ... hvad ... hvad är det!» utbrast grefven;
»jag ... jag ... förgås ... jag ...»
»Nåd! Nåd!» fortfor Anna; »har han felat, så är det
af obetänksamhet ... skulle han, som har så godt hjerta,
kunna ... nej, nej, det är inte möjligt!»
Den främmande, en medelålders herre med ädla, men
stränga anletsdrag, lösgjorde Annas armar från grefvens hals
och drog henne från divanen, oaktadt hennes böner och
bemödanden att hålla sig qvar.
»Ni måste lugna er, stackars qvinna», sade derunder
den främmande; »hvartill gagnar väl er jemmer? ... Bered
er i stället på att gifva mig de upplysningar som erfordras,
så kärt det är er sjelf att undgå det stränga ansvar, som
onekligen sväfvar öfver ert eget hufvud ... Var god och
stig upp, herr grefve! ... Har den äran vara känd, skulle
jag ödmjukast tro.»
Grefve Lejonborg stirrade länge och väl på den
främmande herrn, hvars ansigte han tyckte sig förut hafva sett
och i hvars röst han återfann densamma som så förskräckligt
skallat i hans öron nere i källaren, innan han der förlorade
sansen.
»Stig upp, herr grefve! sade jag,» upprepade den
främmande; »hvad gapar ni på! ... Känner ni inte igen mig? ...
Skall jag kanske bära er från soffan!»
»Polismästarn! Polismästarn!» ropade slutligen grefven
och reste sig häftigt upp från divanen, skådande oroligt
omkring sig.
»Nå, fick ni då ändtligen mål i mun!» yttrade
polismästaren, tagande plats på en stol framför divanen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
