Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allenast kunde göra sig af med i den stund hon icke mer
trodde sig behöfva det, utan äfven verkligen ville
tillintetgöra, emedan jemväl zigenaren var ett af de offer, hon
utsett åt hämdens demon.
Zigenaren borde likväl hafva insett, att en qvinna, som,
för att hämnas sin förste älsklings död, vågade och trotsade
allt, ännu fortfarande måste vara uppfyld af sin första
kärlek samt lika oupplösligen fast vid sin älsklings minne,
som hon förut varit det vid hans person, lika trogen den
döde som den lefvande.
Men zigenaren hade intet begrepp om en kärlek, som
varar efter döden, och trodde för öfrigt, att allt hvad hon
gjorde endast vore att anse som vedergällning för hvad hon
särskildt för sin person lidit, och denna tro var tillfyllest
för honom.
En gång föllo fjällen från hans ögon, men då var det
för sent.
»En betjent med två plånböcker!» upprepade gevaldigem
med fördubblad styrka i rösten; »då vill jag svära på, att
husbonden har ingen!»
»Om jag har ett dussin plånböcker på mig,» genmälde
zigenaren med illa dold förlägenhet, »så har ingen dermed
att skaffa.»
»Alldeles inte, så framt ni handlar med plånböcker,»
yttrade gevaldigern; »men som ni nu helt enkelt är betjent
och inte köpman, så vill jag ha närmare reda på
förhållandet ... hoppas ni är god och inte tar illa upp ... jag
är så der rättfram, jag, som mors nyvända kofta.»
»Hur djerfves ni tilltala mig på det sättet!» utbrast
zigenaren, återfinnande småningom sin vanliga oförskämda
uppsyn; »hur vågar ni det, herre? ... Jag tar er allesammans
till vittnen på hur ohöfligt jag blifvit bemött på ett
offentligt ställe ... Hvem är ni? ... Jag känner er inte!»
»Om ni inte tror mig på mitt ärliga ansigte,» svarade
gevaldigern lugnt, »så får jag äran presentera er den här
lilla dekorationen ... det är säkert inte första gången ni ser
den ... jag har nog reda på den saken också.»
Dervid framtog och visade gevaldigern den bricka,
som på den tiden utgjorde polisbetjeningens tjenstetecken.
Den simple polisbetjentens var af tenn, men gevaldigerns
af silfver.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
