Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vår hjelte hade varit för allvarsam och klok att bygga
sådana luftslott som andra ynglingar vanligtvis uppresa och
hvari de inflytta med allt möjligt fantastiskt pick och pack,
ofta nog på bekostnad af den arbetshåg och den omtanke,
hvilka äro så nödvändiga för förverkligandet af den »koja»,
hvarom »hjertat» drömt, nämligen en sådan »koja», utan
hvilken det varmaste »hjerta» skulle frysa till döds,
åtminstone i vårt nordliga luftstreck. Hittills hade för Albert
intet skönare tidsfördrif gifvits, än att efter en i träget arbete
tillbragt dag egna sig åt sitt älsklingsstudium historien samt
dylika själsbildande sysselsättningar, ty om han någon gång
med bössan öfver skuldran ströfvade ut i skogstrakterna, så
var det kanske mindre af nöje än af behof att något
uppspäcka det kosthåll af sill och potatis, som envist iakttogs
i den fattige inspektorens hus.
Men med denna dag hade ett nytt tidskifte inträdt för
honom. Denna dag hade en blick hvilat på honom, »en
blick, ett kungarike värd», såsom skalden uttrycker sig.
Det är för olycksaligt med de der blickarne. Ginge väl an
om de endast blixtrade, såsom mot solen den damascherade
stilettklingan, men de såra och döda äfven som hon, och
det värsta är, att man sjelf håller i stilettens fäste och
skjuter på af alla krafter. Man gör, med ett ord, gemensam
sak med sin egen mördare.
Men ljuft är såret, ljuf är döden och härlig den himmel,
man når efter döden. Hur fördjupar man sig ej i denna
himmels paradisiskt sköna irrgångar, utan att vilja söka
eller ens tänka på någon befrielse derutur. Man vandrar
der med sin Eva, äter äpplen eller päron med henne, utan
att behöfva lockas dertill af illistiga ormar eller jagas
derifrån af englar med bart huggande svärd. Man lyssnar
till vilddjurens rytande läten med samma tjusning som till
näktergalens melodiska drill, och man bestiger sjelfva solens
klot, liksom man bestiger en kulle för att derifrån hafva
en utsigt öfver all den härlighet man kallar sin.
Lycksaligt att åtminstone en gång i sitt lif hafva så
lidit, så dött och så uppstått! Beklagansvärd den ros, som
blommat och vissnat utan att någonsin ha lyssnat till ljudet
af en fjärils surrande vinge!
Albert gick, som sagdt, i drömmen eller i sömnen,
hvilket kan vara ungefär detsamma. Det behöfves icke
mer än knuffen af en stolskarm för att hejda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
