Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utöfvandet af min konst och der jag skulle varit mycket
lycklig, om inte tanken på min olyckliga mor ...»
»Arma flicka,» afbröt henne Albert, »såg ni aldrig
vidare er mor eller hörde henne omtalas?»
»På tio års tid hade jag inte sett henne ... Hon har
ännu inte velat bekänna sitt brott, utan har hållits i enslig
cell under alla de tio åren ... hon fick inte besökas af någon
annan än fångpredikanten ... men ofta gick mor Stina till
honom för att på denna väg kunna bringa mig någon
underrättelse om min beklagansvärda moder.»
»Frågade hon aldrig efter sin dotter?»
»Hon trodde mig vara död, hon liksom andra ... min
goda fostermor utspridde ryktet om min död af omtanke
för min framtid.»
»Hur tog er mor denna underrättelse?»
»Med samma lugn, hvarmed hon utstått alla andra
lidanden i sitt ohyggliga fängelse ... Under hela den långa
tid, hon hållits der, skall aldrig ett ord af klagan gått öfver
hennes läppar.»
»Ja, hon har lidit oerhördt, den arma!»
»Äfven ni beklagar henne ... ni!» ropade Julia.
»Kort efter det hon häktades, och under det
ransakningen med henne försiggick, åtföljde jag en gång min far
under rådstun, der hon då satt fången ... Min far, som vid
blotta ljudet af hennes namn föll i raseri, kände en vällust
uti att se hur hon pinades, och ofta lade han sjelf handen
dervid ... Jag mins då, hur jag på mina knän bad honom
skona henne ... men aldrig mer följde jag honom dit.»
»Ni bad för henne, som mördade er mor!» yttrade
Julia, med en blick af beundran på ynglingen.
»Hvarför skulle jag inte göra det ... kunde väl min
mor väckas ur grafven af de slag, hvarunder hennes
mörderska dignade? ... När blef hämden en ljuf känsla ...
bad inte vår frälsare sjelf på korset för sina bödlar?»
»Han var en Gud, han,» svarade flickan; »min ni ...
ni! ... Albert Kron, ni är mer än menniska! ... Ja, ni är
en engel! ...»
Utbristande i tårar, sträckte hon sina sköna armar mot
ynglingen, liksom ville hon ila i hans famn.
Hänryckt, mindre af den vackra benämningen hon gifvit
honom, än af gestalten som stod framför hans ögon, så
öfverjordiskt skön i tårarnes glans, betraktade han länge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
