Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Detta var sannt; men sammalunda var ock förhållandet
med bokhållaren, hvilken råkat att möta den blick, som
flammade bakom guldglasögonen.
»Det är ingen adelsman, ingen militär!» fullföljde
gardeslöjtnanten, läggande sin hand på grefvens ena skuldra; »det
är en förklädd bandit ... hvem är ni, hvarifrån kommer
ni? ... Svara, eller jag sliter dig i stycken!»
»Sakta, herr löjtnant!» svarade bokhållaren, som efter
ett djupt andetag åter samlat sina sinnen; »sakta! ... Tag
er till vara, ty ...»
Dervid bortsköt han löjtnantens hand från den
förmente grefvens skuldra.
»Hvad befalles!» mumlade löjtnanten, förvånad; »jag
tror ni tar parti af ...»
»Denne person är,» svarade Albert, i det han tog
pufferterna ur fångens händer och stoppade dem hos sig,
»han är ...»
»Han är ...?»
»En dåre, som ... som rymt från en gård här i
granskapet, der han hållits förvarad under sommaren.»
»En dåre, säger ni!» utropade officeren, ryggande några
steg tillbaka.
»Ja ... man har letat efter honom öfverallt ... hur
lyckligt att vi ändtligen fingo tag i honom ... Var god och
dröj några ögonblick härnere, herr löjtnant!» tillade han
med en betydelsefull blinkning; »jag vill först föra den
olycklige in i stugan deruppe, hvarefter jag skall ha den
äran att återkomma till herr löjtnantens tjenst.»
Efter dessa ord tog han herrn med guldglasögonen
under armen och besteg i dennes sällskap kullen.
Löjtnant Ell stod qvar på sin plats. Ju mer han
begrundade aftonens händelse, desto mer öfvertygade han sig
om sannolikheten af bokhållarens uppgift, medgifvande
derjemte på samma gång, att han sjelf icke varit stort klokare,
som hals öfver hufvud lemnat Stockholm och en derstädes
honom väntande supé för att flänga efter ett förrymdt
dårhushjon långt ut på landet i dam och med en åkardräng
vid sidan.
Han svor öfver sig sjelf och öfver Julia Palm, hvilken
naturligtvis vore den enda orsaken till aftonens fördömda
äfventyr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
