Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Barnen - 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ADOLF AXNER.
•17
jemmer och förstörelse; men sjelf stod han pä Capitolii
höjder med triumfatorns lager kring högburen tinning.
Adolf var lycklig. Hade han icke skäl dertill? Ack jo.
Den tid, dä man tror sig hafva utfört ett storverk
derigenom att man från marken upplyfter en stege, och då
man ej har andra fiender att spänna bälte med och besegra
än de ljusa, oskyldiga, barhalsade bilderna ur en trettonårig
hjerna, då — då är man visst lycklig,’ så lycklig man
någon-sin kan blifva här i verlden.
Klockslagen, förkunnande slutet på frukosttimmen, bröto
den sköna förtrollningen, och Adolf Axner återvände till
sin klass. Sällan kunde någon sina lexor så bra som han;
men denna dag var han tankspridd och hörde icke på de
frågor, som läraren framstälde till honom.
»Hur är det fatt med Axner i dag?» frågade läraren;
»jag känner inte riktigt igen honom.»
Axner hörde ej hvad läraren sade. Hans tankar
uppehöllo sig på bakgården, sysslande med stegen och idrotterna
i luften. Några mindre skickliga kamrater flyttades till och
med öfver honom, utan att detta alls syntes bekomma honom.
»Hvarför svarar du icke på frågorna?» frågade ånyo
läraren, förvånad öfver den annars så flitige och
uppmärksamme lärjungens beteende.
Axner stirrade pä läraren utan att svara.
»Du har ej läst öfver dina lexor,» fortfor läraren; »du
kan ju icke det minsta ord i dag.»
»Kan jag inte?» frågade gossen, nu vaknande ur sina
heroiska drömmar och dervid först märkande, att han blifvit
nedflyttad under åtskilliga kamrater, dem han alltid förut
varit van att se under sig.
»Ja, du kan inte, min gosse,» upprepade lärarens milda
stämma.
»Jo, visst kan jag, herr magister,» svarade Adolf med
en tår i ögat, ty verkligheten af hans nederlag i klassen
hade nu skingrat hans dröm om seger på bakgården.
Och Adolf Axner kunde verkligen, ty det dröjde icke
många minuter, förrän han icke allenast återvunnit sin gamla
plats, utan äfven hoppat öfver några af sina öfre kamrater.
Men ånyo invaggades han i den sköna drömmen och
förblef deruti till skoltimmens slut. Läraren begrep honom
ej och ämnade taga honom i särskildt förhör, men gossen
var försvunnen.
Flickan i Stadsgården. ’i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
