Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Barnen - 3. Flickan i Stadsgården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FLICKAN I STADSGÅRDEN.
55
mina kamrater?... Pauli! Hök!... Jag måste till mina
kamrater!...»
Derefter reste han sig upp i sängen och ville stiga
utur den.
»Ligg stilla, lilla herre!» bad qvinnan, hejdande honom;
»jag måste lägga på ett nytt omslag. . . det är mycket
svullet än, ser jag.»
»Lalla vill se, Lalla vill se,» ljöd ett barns röst nära
invid sängen.
Denna röst och detta namn erinrade nu Axner om
samtalet i Sista styfverns trappor med den beskedliga madamen
och den englasköna lilla flickan, åt hvilken han gifvit äpplet.
»Bekymra sig inte om kamraterna, för de äro redan
borta,» sade qvinnan.
»Men katrinisterna! Katrinisterna!» ropade Axner,
bjudande till att komma upp.
»De äro också borta . . . alla sin kos ... de komma visst
inte tillbaks i qväll.»
»Men . . . men ...»
»Polisen kom och gjorde slut på oväsendet. . . alla
sprungo sin väg, hvar och en åt sitt håll. . . Herrn låg
af-svimmad på gatan utanför det här huset... jag tog och bar
in honom hit... se så, låt mig blöta på hufvudet litet . . .
det var inte ett slag att leka med, det der ... de barnen,
de barnen!. . . Tänk om det träffat vid tinningen! ...»
Dervid doppade hon en handduk i en tallrik med
bränvin och ättika och började dermed badda vår hjeltes hufvud.
»Lalla med, Lalla med!» ropade den lilla flickan,
ryckande madamen i kjorteln och stickande fram det
ljuslockiga kerubshufvudet, liksom ville hon ha litet med af
bränvinet och ättikan.
»Hur ska jag kunna tacka madam för så mycken
godhet emot mig?» yttrade Axner, något lugnad så väl af den
goda qvinnans milda ord som af det lilla barnets joller.
»Det blir nog bra med det,» svarade madamen, »bara
han nu väl kommer hem till de sina ... de äro väl mycket
oroliga för hans skull . . . bra med bannor lär han väl få
när han kommer hem, stackars gosse! ...»
»Åh, bannor får jag väl -inte,» genmälde Adolf; »men
nog oroas de öfver att jag är borta så länge . . . jag skyndar
derför strax hem . . . tack, lilla goa madam! . . . Herre Gud,
att jag inte ska ha någon ...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
