Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Barnen - 7. Vår hjelte är författare och söker sig en förläggare, men finner i stället något helt annat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
BAK NEN.
räddning. Borde han ej derför ställa hämden till honom,
låta honom pröfva, döma och straffa? Den gudsfruktan,
som i fosterföräldrarnes hus hägnat hans barndom, talade
ännu med oförsvagad stämma i hans öra om de himmelska
sanningar religionen innehåller. I ett fjortonårigt öra ljuda
dessa sanningar sällan förgäfves. Det är först när man blir
äldre, blir verldsman och »förståndig», som man vanligtvis
ler åt dem, likson! man i minnet ler åt barnkammarens
sagor.
Under tiden hade folk samlat sig, som fallet
vanligtvis är äfven vid mindre märkvärdiga händelser än så.
Somliga stodo och sågo på de nedfallna, krossade stenarne
och på murbruksbaljan, hvars innehåll öfverhöljt gatan;
andra omgåfvo Adolf och mönstrade hans öfversmetade
kläder, nyfikna att få veta, huru det gått till, om han
blifvit skadad o. s. v., alla samt och synnerligen
förklarande, att om gossen fått stenarne eller murbruksbaljan
på sitt hufvud, hade han aldrig mer skådat Guds dag.
Äfven på murarställningen höjdes röster, tvistande med
hvarandra om roten och upphofvet till olyckan. Adolf
igenkände basrösten på den förfärlige, som svor och
regerade bland kamraterna deruppe, bedyrande vid himmel och
afgrund, att så väl tegelstenarne som baljan fallit ner af sig
sjelfva.
Några polisbetjenter trängde sig i detsamma genom
folkhopen och skådade upp mot ställningen.
»Är det inte Storken?» frågade den ene af dem.
»Jo, min själ,» svarade den andre; »ah, då ha vi honom!»
»Hör du, Stork,» ropade den förre; »var så artig och
stig ner från ställningen!»
»Och rappa dig se’n,» tillade den senare; »vi ha varma
serveter åt dig.»
Kungl, polisens tjensteandar äro alltid skämtsamma och
humoristiska, att börja med.
»Polisen, polisen!» skallade det både från gatan och
ställningen.
»Hvad ska jag nere och göra?» frågade muraren med
halfva örat, i det han såg ner i gatan med en trotsande
blick.
»Kors, kom ner du bara, så får du väl se,» svarade
den ene polisbetjenten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
