Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Barnen - 7. Vår hjelte är författare och söker sig en förläggare, men finner i stället något helt annat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VA Ii HJELTE ÄE FÖRFATTARE.
135
»Du har glömt, att du är bjuden till polisen,» sade
den andre; »vi ska friska upp minnet på dig, vi. . .är det
inte beskedligt af oss, det?. . . Skynda dig nu, eller ska vi
skicka efter vakt för att peta ner dig med bajonetterna, din
krångelmakare.»
»Hvad vill ni mig? Hvad har jag gjort för ondt?»
»Bara hemgång, min gosse!» svarade polisbetjenten;
»och så har du slagit vakten . . . har du ock glömt det? . . .
Glömmer du så fort dina välgerningar? . . . Ner med dig
bara! . . . Rör på benen lika lifligt som du rör på armarne!»
»I morgon ska jag ha den äran,» sade muraren
gäckande; »helsa och tacka, i morgon ska jag komma... har
inte tid nu, som ni ser.»
»Kom genast,» ropade polisbetjenten; »vi ha inte tid
att vänta ... du är så efterlängtad, så.»
»Och dröjer du ett ögonblick till, din lymmel,» tillade
den andre mera allvarsam, »så har du inom fem minuter
vakt omkring dig och handklofvar på dig! . . . Förstår du
rena svenskan, du?»
Muraren tycktes en stund fundera på rena svenskan,
innan han fattade sitt beslut. Slutligen såg man honom
knäppa af sig förskinnet och kasta det ner på polisbetjänterna.
»Tag det här i stället,» ropade han, »och orkar ni inte
bära det till polisen, så skicka efter vakt för att hjelpa er.»
Derefter satte han sig sjelf i rörelse, men icke nedåt,
utan uppåt, till polisbetjenternas synnerliga förargelse.
»Håll fast honom, håll fast honom!» ropade dessa till
de öfriga arbetarne på ställningen.
»Den, som rör mig, ligger i gatan,» ropade Storken
till sina kamrater, som visserligen syntes hafva god vilja att
efterkomma tillsägelsen nerifrån, men fruktade för genvägen
uppifrån.
Högljudt hånande sina vanmäktiga förföljare, klättrade
Stork uppför stege efter stege och upphann taklisten, i
trots af sorlet och förbannelserna nere i djupet.
»Kom efter, kom efter! Välkomna, välkomna!» ropade
han; »här är vackert. . . här är utsigt öfver Mälaren, öfver
rådstun, öfver stadshuset och till och med öfver galgen för
den som har ögon dit... det vore mumma för er, det, era
korpar dernere med tennbrickorna!... Hurra, för polisen!
Hurra för kopparmatte, den kungliga polisens högst
betrodde man! Hurra! ...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
