Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Ynglignarne - 8. Trumpetsignaler och sabelhugg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150
YNGLINGARNE.
»Jo, nog gör han det,» menade Hök; »men då måste
de gå i kolt och ha stora blå ögon, liksom hans flicka i
Stadsgården ... nå, har du aldrig sett henne sedan?»
»Nej, inte sedan jag såg henne på Drottninggatan den
der märkvärdiga aftonen,» svarade Axner, med en lätt
rodnad på sina kinder.
»Och du är ännu lika förtjust i henne?»
»Hon tillhör mina barndomsfantasier,» svarade Axner;
»men jag kan inte neka till, att det skulle vara bra roligt
att få se henne ännu en gång.»
»Hur gammal kan hon nu vara?»
»Hon bör vara nio år.»
»Och vacker som en dag, i fall hon inte haft kopporna,»
skämtade Hök.
»Det vore mycken skada på det lilla vackra ansigtet,»
svarade Axner.
Af dessa yttranden finner man, att Axner ändtligen
yppat den stora hemligheten för sina. vänner. Förmodligen
hade innerligheten af hennes bild aftagit, i den mån vår
hjelte införlifvat sig med sina studier och fått
allvarsammare saker att tänka på. Säkert var, att han de senare
åren oftare drömde om den dag, då han, iklädd
promo-tionsdrägten, skulle få emottaga magisterkransen i Upsala
domkyrka. Lagern hade något öfvervuxit de späda
myrten-bladen. Men stundtals, när han hvilade sig efter dagens
trägna arbete vid boken och han svärmade utåt
landsbygden för att hemta frisk luft och nödig kroppsrörelse,
tänkte han likväl på händelserna i Stadsgården, på de
ögonen blå och de lockarna ljusa, som utgjort medelpunkterna
för hans barndomsdrömmar.
Våra tre vänner voro nära Artillerigården, då de
gingo om en storväxt, uselt klädd mansperson, hvilken
gått framför dem, med lutande hufvud och blekt, magert
ansigte.
»Såg du inte honom, Axner?» hviskade Hök, i det han
sakta knuffade sin vän i sidan.
»Hvilken honom?» frågade denne.
»Karlen, som vi gingo om.»
Axner vände sig om och betraktade karlen, som nu
gick efter dem.
»Hvad är det för en figur? . . . [ute känner jag honom?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
