Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Ynglignarne - 10. Tvänne sjuksängar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102 YNGLINGARNE.
han öfvcrtygade sig derigenom allt mer, att det var samma
personer han för omkring sju år sedan sett i vagnen på
Drottninggatan under det hemska uppträdet med muraren.
Huru gerna hade han ej velat lösa den gåta, som syntes
hvila öfver denna familj! Huru hade ett barn till sådana
föräldrar kunnat ända till sitt sjette år befinna sig i ett
sådant hus som muraren Storks i Stadsgården? Han kände
inom sig, att han aldrig skulle våga begära någon
upplysning derutinnan hvarken af barnet eller dess föräldrar,
ty det låge helt säkert en djup familjehemlighet under allt
detta, och familjehemligheter äro, som man vet, de
ömtåligaste kapitel man kan vidröra. Men den unga fröken
hette ju Aurora, och detta namn, huru det än tillbråkades,
kunde aldrig blifva detsamma som Lalla, flickans namn i
Stadsgården. Han ville göra sig underrättad, om hon ej
äfven hade ett annat namn, men vågade icke heller det, af
fruktan att störa grannlagenheten. Troligtvis hette hon
äfven Laura, fast hon numera icke nämdes vid detta namn.
Hvilken dag emellertid för honom! Den hade ju sett honom
vid tvänne sjuksängar — den onde andens och den godes!
Axner vakade hela natten öfver sin patient, som troget
och tåligt följde alla hans föreskrifter. När vår unge
läkare följande morgon lemnade det grefliga huset, var den
unga fröken så på bättringsvägen, att föräldrarnes oro
fullkomligt lade sig. Följande dagen var hon helt och hållet
återstäld och läkaren följaktligen obehöflig i huset.
I stället för en billig stolthet öfver sin lyckliga kur,
kände vår läkare en viss sveda i hjertat, när han tog sitt
sista afsked af den Friisenhjelmska familjen, synnerligast af
den söta flickan, hvars kinder snart återtagit helsans skära
blommor. Grefvens och grefvinnans tacksamhet uttryckte
sig genom ett par rätt vackra ljusstakar af silfver, hvilka
Axner erhöll i läkarearvode. Denna present var visserligen
greflig, men Axner skulle gerna hafva bortbytt de båda
stakarne mot de tarfliga ofrälse orden: Välkommen! Glöm
inte bort oss! Titta upp när ni går förbi! Men det är icke
för underläkare på Garnisonssjukhuset som dylika högborna
familjer öppna sina salonger, och om de för dem öppna
sina sjukrum, så sker det blott i högsta nödfall. Den enda
belöning, hvilken föll lik ett blomsterregn öfver hans själ,
var den blick af innerlig barnslig erkänsla, som den
ljuslockiga, blåögda flickan gaf honom i afskedets stund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
