Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Ynglignarne - 11. Brunnsbalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
ynglingarne.
Hök satte derefter lädertutan på sitt träben och linkade
in i salen. Strax derefter inträdde brunnsläkaren Adolf
Axner, klädd i fina, svarta kläder. Han vågade ej kasta
ögonen på den småleende Torngren, när han gick förbi
honom.
Torngren var säker på, att den svarta fracken krupit
fram för den halfva millionens skull, ty han kunde
naturligtvis icke en gång drömma om Stadsgården, emedan
Hornsgatan var det enda af Södermalm han kände, och på
den sökte han tänka så litet som möjligt, hvaröfver ingen
må förundra sig.
Vid Axners inträde var valsen som lifligast i farten.
Han trängde sig fram mellan åskådarne och tillhörde snart
deras främsta led. Det ena paret efter det andra jagade
förbi honom, lätta och skiftande som blomblad, dem vinden
lyfter upp i hvirflar från jorden. Ett enda af dessa par
ådrog sig slutligen hans uppmärksamhet till den grad, att
han icke ens såg de öfriga. Det var en ung herre i
mustascher, som svängde om med en lång, smärt flicka i
ljusblå florsklädning, hvaruti små blå silkesblommor voro
insydda. De rikaste blonda lockar ringlade kring ett
ansigte, som Axner skulle ha igenkänt bland tusen. Det
fanns fler ögon än hans som följde den dansande flickan;
men säkerligen lyste inga af en så stark låga som hans.
Han hade ej sett henne sedan den dagen, då han lemnade
henne som konvalescent. Flerfaldiga gånger hade han gått
förbi det hus, der hon med sina föräldrar bodde, men
alltid med gäckade förhoppningar. Förunderligt I Hvarför
har man väl våningar en trappa upp vid Drottninggatan,
om icke för att sitta i fönstren och visa sig för verlden?
Valsen slutade och kavaljererna förde sina damer till
deras platser. Axner kände sitt bröst lättadt deraf, ty han
tyckte naturligtvis icke riktigt om den kavaljer, med hvilken
hon dansat. Det föreföll honom som hade denne hållit
sin dam för mycket nära sig, och som hon för mycket
smålett emot den unge krigaren. Kärleken, som borde
förädla våra hjertan, gör oss i stället fiendtliga mot hela
verlden. Det är den olycksaliga svartsjukan, kärlekens
skugga, som är orsaken dertill. Man är svartsjuk, äfven då
man ej har rättighet att vara det.
Axner ämnade armbåga sig fram till den sidan af
salongen, der hon hade sin plats, då han kände sig fattad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
