Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Laura - 14. »Den förskräcklige» spökar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»den förskräcklige" spökar.
253
tänka mig den möjligheten, att den der romanen,
hvarutur herr grefven nyss behagat citera några strofer, vore
författad af ett barn, så skulle jag visserligen rätt hjertligt
le åt den, men aldrig ha hjerta att förlöjliga och håna
den.»
»Det var mycket artigt, herr doktor,» inföll fröken,
som tycktes förstå piken och rodnade af förargelse. Den
röda färgen är visserligen rätt vacker, i synnerhet på en
ung flickas kind, men då bör den icke vara ditmålad af
harmen.
»Jag vet icke om det var artigt, men jag tror att det
var sannt,» genmälde Axner.
»Men om den inte vore af ett barn, min gunstig
herre?» frågade grefve Friisenhjelm; »säg snarare, att den
är skrifven af någon halfgalen guvernant, som tappat
förståndet i röfvarromanerna ... det är ju klart som dagen, det.»
»Jag ber ödmjukast om förlåtelse, men är herr grefven
säker på, att den är skrifven af en sådan person?»
»Man skall vara både blind och döf, för att inte kunna
märka det, min herre.»
»Jag har, Gud ske lof, både mina ögon och öron i
behåll,» sade Axner, »men vågar icke desto mindre påslå,
att författaren var ett barn, när han skref den romanen.»
»Lycklig den som har en sådan skarpsinnighet I»
utbröt grefve Silfverhjelm, förargad öfver läkarens pikar mot
Aurora.
»Lyckligare dock den, som icke dömer förrän han
pröfvat, och icke antager det för visshet, som endast är
tvifvelaktigt!» replikerade Axner.
»När jag känner mig i behof af någon lärare i den
vägen,» yttrade grefve Silfverhjelm försmädligt, »så vill jag
vända mig till herr doktorn.»
»Jag skulle bli en klen lärare, min bästa grefve,»
svarade doktorn, »ty en lärare behöfver godt tålamod, och
det har jag icke . . . derför skulle jag aldrig våga emottaga
andra än tacksamma och lättlärda elever, hvilka fattade min
mening, utan att jag behöfde plugga den uti dem.»
Grefve Silfverhjelm bet sig i läppen och teg. Grefven
och grefvinnan mönstrade ånyo den besynnerlige unge
mannen, som så der fritt och obesväradt behandlade deras
dotter och blifvande måg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
