Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Laura - 16. Sannljugaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SANNLJUG ÄREN.
275
Muraren blef dödsblek och lutade sitt hufvud mot
stammen.
»Detta bref, som jag nyss fick med posten från
Stockholm,» fortfor läkaren, »och hvilket en af mina vänner,
som äfven ni är bekant med, skickat mig, medför denna
underrättelse . .. Hör på, ty jag vill läsa upp för er hvad
herr Hök skrifvit.»
Axner uppvecklade brefvet och läste högt följande rader
derutur:
»Sistlidne fredagsnatt afled muraren Storks hustru under
de svåraste plågor, men hon dog som en sann kristen,
i förtröstan på Guds nåd, och hennes sista bön var för
hennes man, det vilddjuret, som likväl förbittrat hela hennes
lif och slutligen afvikit från hennes dödssäng, utan att
någon vet hvart han tagit vägen. Jag skall nu bestyra om
hennes begrafning. Af de medel du skickat henne återstår
visserligen något, men det räcker dock icke till. Ehuru
smått det är för mig sjelf, vill jag dock lägga till så
mycket, att hennes stoft kan få en hederlig begrafning.
Har du bättre råd än jag, så skicka mig några riksdaler
med omgående post, ty jag har nödgats upplåna penningar
till kista, svepning m. m Låtom oss tacka den store
Guden, som beredt den lidande själen ett rum i de saligas
boningar i himmelen!»
Axner tystnade och betraktade mannen. Denne hade
fattat tag i stammen för att hålla sig uppe.
»Det var då hennes ande,» sade läkaren, »som denna
förfärliga natt stod emellan er och det brott, ni tänkte
föröfva. . . hon kunde inte lemna jorden, innan hon ännu
en gång sökt hejda er hämdlust och vrida mordvapnet ur
er hand . . . Eländige! Du har mördat henne, och du skall
ännu förbittra henne i den himmel, som nu är hennes
boning... Du tror inte på en Gud, men du skall tro på
ett helvete!»
Jätten sjönk ner till ekens fot, mot hvilken han bultade
sitt hufvud och mot hvars skrofliga bark han sönderskafde
sitt ansigte, så att det blödde.
Försynen hade slagit honom med hans egna vapen.
Den sorg och den ånger han hycklat, samt alla de ord hans
läppar ljugit för att derigenom snärja föremålet för en
hämd, som i åratal utgjort hans fixa idé, återföllo nu med
en förkrossande verklighet på hans förhärdade hjerta, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
