Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Laura - 16. Sannljugaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
276
j.aura.
han led nu i. djupet af sin själ alla de qval, som han den
hemska natten i läkarens kammare föregifvit sig lida. Han
betviflade nu mera icke, att det var hustruns välnad han
vid samma tillfälle tyckte sig hafva sett, och att det var
himmelens vrede som då uttalades i åskan, i stormen.
Dertill kom den vanliga känslan af ruelse öfver den orättvisa
och de sorger man tillskyndat en varelse, som döden
sedermera ryckt bort och hvilken man saknar först sedan man
för alltid förlorat den. Minnet af den förlorades ömhet
och kärlek, som man i lifvet sårat eller föraktat, träder då
fram i dagen med mångdubblad styrka, genomgripande det
lättsinnigaste hjerta, det hårdaste samvete. Till råga på
qvalen insåg nu den förkrossade mannen, att de personer,
som bevisat honom och synnerligast hans arma hustru så
många välgerningar, varit just desamma, hvilka han så
länge med sitt hat och sin hämd förföljt samt fattat för
plan att ända in i döden förfölja. Derför, när den unge
mannen talade till honom de förskräckliga orden, såg han
uti honom icke mer det utsedda offret för en evinnerlig
och blodig hämd — han såg endast förkunnaren af Guds
dom och verkställaren af himmelens straff öfver syndarens
hufvud.
Axner närmade sig den nedslagne mannen, för hvars
förtviflan hvarken ord eller tårar funnos. Den råa kraften
var bruten, var sprängd, och de breda, djupa remnorna
började fyllas af himmelens ljus. Var detta ljus ett återsken
af hennes glädje, den bevingade makans i höjden?
Dagen derefter och derpå följande dagar hade dc
nyfikna invånarne i Vadstena mycket att tala och gissa
angående det besynnerliga förhållande, som syntes råda mellan
»den vackre doktorn» och »den vederstygglige muraren»,
hvilken senare blifvit inqvarterad i samma hus söm doktorn
och uträttade hvarjehanda ärenden för dennes räkning. De
begrepo ej, att en så hygglig ung herre kunde hafva en så
oformlig betjent, hvilken dertill på köpet icke hade mer än
halftannat öra. Dock måste de medgifva, att en hund icke
kunde vara mer påpasslig och trogen än den der »fulingen»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
