Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Laura - 21. Furstinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
342
LA UK A.
»Förliden höst stod bröllopet i Helsingfors. . .
brudgummen måste ledas fram i brudstolen, och när akten var
slut, leddes han derifrån till sjuksängen, hvilken han sedan
dess aldrig lemnat. . . ensam slumrade bruden i
brudkammaren ... Ensam? Ack nej!... Millioner behag och
njutningar slumrade med henne ...»
Axner gick till det öppna fönstret för att fritt få andas
ut; men om också en dylik luft som Petersburgs medgifvit
några fria utandningar, hvilket icke gerna är troligt, skulle
likväl den unge läkarens bemödanden varit fåfänga. Hvad
han nu inom några minuters förlopp fått sig meddeladt,
var icke af den beskaffenheten, att det med några andetag
kunde absorberas.
»Ack, hur förändradt förefaller mig ej allt härinne!»
började ånyo Pauli, under fortfarande berusning;
»lejon-hufvudena på tapetbården vid taket löpa omkring för mina
ögon, liksom en ring af dansande englar. . . Ack, der
kärlek är, der är äfven Gud, säger ett ryskt ordspråk . . .
hvilken stor sanning ligger ej deruti! . . . Men hur är det
fatt med dig, Adolf?» frågade han, närmande sig sin vän,
»du ser så upprörd ut. . . har gudabilden förtrollat äfven
dig?. . . Akta dig, min vän!. . . Jag skulle förbanna min egen
skugga, om den vågade se upp till samma stjerna som jag
utvalt till min för tid och evighet!»
Axner vände sig om och bjöd till att le. Hundra
gånger hade han sitt hjertas hemlighet på läpparna, men
om han också ej fruktade för att förlora sin vän, så tillät
honom ej hans hederskänsla att yppa en honom anförtrodd
hemlighet, hvars röjande dessutom pä något sätt kunde skada
furstinnans anseende.
»Du såg, hur hon rodnade mot mig,» sade Pauli; »den
qvinna, som rodnar vid en mans blick, kan icke vara kall
för denne man . . . hon älskar mig, jag är säker derpä . . .
Axner, min bror, min ungdomsvän, du förde lyckan, förde
himmelen till min boning!»
Pauli gick ej, han dansade på golfvet. Gipsbysterna
på byrån och marmorvaserna på spegelbordet nickade och
gungade vid hvarje steg atleten tog. Slutligen nedryckte
han från väggen tvänne floretter, af hvilka han räckte den
ena åt Axner, som nästan medvetslös tog emot den.
»En garde!» ropade fäktmästaren; »det var inte i går
jag sist handterade floretten, ty mina forna älsklingsnöjen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
