Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Laura - 21. Furstinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FUliSTINjtaN.
365
scen. Dessa tvänne gestalter, hvilka i denna stund utmanade
hvarandra med straffande, hotfulla blickar, stodo, den ena
på den blomsterskiftande kullen af högsta qvinliga skönhet,
den andra på den nakna, osmyckade granitfoten af manlig,
obefläckad dygd. I detta ögonblick var han skönare än
hon, ty sanningen är skönhetens yppersta perla. ,
»Ni har inte slutat än, min fru!» sade han.
»Jo, jag har slutat,» svarade hon, något förvirrad af
hans stadiga blick; »det var blott för att säga er de ord ni
nyss hört som jag besvärade er med detta möte... vi
kunna skiljas nu.»
»Nej, ni har ännu något att tillägga.»
»Intet.»
»Ni vill förskona edra sköna läppar från att bära fram
de mörka tankar, som ännu rufva på djupet af er själ.. .
jag skall hjelpa er, min furstinna.»
Furstinnan studsade. Det blef nu hennes tur att träffas
af bestörtningens åskvigg.
»Ja,» fortfor läkaren, »jag vill låna edra tankar min
tunga . . . Ungefär sä här ville ni säga till mig: min herre,
ni har smugit er in i mitt palats, för att bakom
läkar-konstens ogenomskådliga sköld stöta mordjernet i min gemåls
bröst! ... Min herre, ni ville skrifva ett nytt blad i de
hemliga gifternas historia! ...»
Den sköna qvinnans nyss knoppade, men ändå så rika
barm började våldsamt häfvas och sprängde derunder mången
tråd af det skära silkesfloret, hvilket låg öfver Guds skönaste
gåfva, som morgonrodnaden öfver skumhöljd våg.
Men udden af den förolämpade mannens blickar och
ord hejdades icke af vågens skum; den ville till djupet,
ville slå sina hullingar in i hvalarnes och vidundrens ryggar,
de onda tankarne, hvilka ofta nog under den skönaste yta
tumla om i blodiga lekar på djupet af menniskans själ.
Axner började tala. Det föreföll den stolta furstinnan,
som hade pendeln i uret på bronsriddarens arm hämmat sin
gång och sfinxernas vattenstrålar hejdat sitt lopp enkom för
att lyssna till den bleke, men lugne mannens ord.
Dessa voro orden, men stämman som utsade dem kan
icke beskrifvas:
»När jag lemnade Sverige, visste jag icke, att ni befann
er i denna stad. Edra egna slägtingar i Stockholm trodde,
att ni och fursten redan vid vårens början afrest till Moskva,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
