Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Laura - 21. Furstinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
366
laulta.
i hvars grannskap furst Urusof har sina förnämsta egendomar
och der han alltid brukat tillbringa somrarne. Troligtvis är
det furstens tilltagande sjukdom som nu gjort denna resa
omöjlig. Dessa edra fränder erbjödo mig, för den händelse
jag ämnade mig till Moskva, hvarom äfven fråga varit, ett
rekommendationsbref till er gemål och er. De hade
föltroende till mig, de, och likväl var det icke bilderna af dem
mitt hjerta i åratal famnat. Det var mig ljuft att hafva
er i mina tankar, men skåda er ville jag ej. Min aktning
för hederns lagar och mitt behof af lugn grundade detta
mitt beslut.
»Så kom jag hit. I dag på morgonen gaf mig min
ungdomsvän förtroende af en passion, som förtär och skall
förkrossa hans själ. Ännu kände jag ej föremålet för denna
olyckliga böjelse. Då rullar en vagn förbi fönstret. Min
vän rycker mig dit och visar mig er person vid furstens
sida. Då först visste jag, att ni var i Petersburg, och min
olycklige vän trodde, att jag då såg er för första gången,
han tror det än, och han skall tro det så länge han lefver.
Ingen annan än min goda fostermoder känner mitt hjertas
dyrbaraste hemlighet, ty jag måste, för att kunna andas och
finna tröst, öppna mitt hjerta för henne och, hvarför icke
tillstå det, äfven understundom få gråta med henne.
»Mot min vilja infördes jag i furst Urusofs palats.
Min vän, som icke kunde ana mitt inre tillstånd, ville och
trodde att jag skulle tala med er om honom, om hans
dåraktiga kärlek och förhoppningar. Jag lofvade honom
ingenting, men gaf efter och for, för att icke synas kall
för hans lidanden. Möjligtvis trodde jag mig under tiden
kunna finna något medel att öfvertyga honom om
hopplösheten af hans böjelse. Jag beslöt undvika er åsyn, och
innan jag inträdde i furstens sängkammare, gjorde jag mig
förvissad att ni icke var der. När jag lemnade fursten,
sökte jag icke er: det var ni som sökte mig, för att döma
mig på de lösaste grunder, för att belöna mig för den
vördnad, hvarmed jag omfattat ert minne, ert namn. Det
behöfdes icke mycket för att af er, min fru, blifva stämplad
till den gröfsta brottsling, och detta innan ännu den
anklagade fått andrum till sitt försvar.
»Tvänne skatter har jag framför allt annat sökt
förvärfva och förvara: dessa äro samvetsfrid och menniskors
aktning. Den förra har jag ännu i behåll, ty om jag felat,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
