Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Laura - 21. Furstinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
376
LAUltA.
Det sista ordet skreks fram med ett så sönderslitande
ljud, att Axner studsade tillbaka några steg och vände örat
mot dörren, liksom han ville lyssna.
Han lyssnade verkligen, men denna gången kom från
hans läppar intet ord, förehållande Stork hans vidskeplighet
eller bestraffande hans skuggrädsla.
Ett högst underligt dån trängde till läkarens öron. Var
det åskan, mullrande på afstånd, eller var det Neva, som
reste sig öfver kajerna och rullade sina vågor mot palatsens
grundvalar?
Dånet blef allt starkare, kom allt närmare och närmare.
»Hal De komma, de äro häri» ropade Stork, i det han
vansinnigt slog ihop händerna med smällen af ett
pistolskott; »ulfvarne, ulfvarne komma! Nu blir det slagtarhus i
hvarje portgång, blod mellan hvarje gatsten, död på hvarje
fingerspets 1»
Axner stötte upp dörren och störtade ut i förstugan
till porten.
Nej, det var ej åskans dån, ej Nevas vågor — det
var värre, vildare, rysligare än åska och vågor: det var en
stor hufvudstads pöbel, som i massor vältrade fram öfver
gator och torg. Det var ett tjutande, ett vrålande genom
kejsarstaden, mot hvilket tjutet af öknarnes vilddjur skulle
ljuda som hymner, ty när den menskliga vildheten rasar,
då blifva mot dess raseri boaormens slingringar smek och
o o
tigrarnes tänder lekar.
Axner, som stannat i porten, skådar åt höger och
upptäcker en oöfverskådlig folkmassa, hvilken stormar fram,
pekande åt det hus, i hvars port han står. Nu erinrar han
sig Storks varningar och Paulis ord dagen förut; han erinrar
sig äfven de förskräckta läkarnes berättelser under
nästföregående natt om den opinion, hvilken, till följd af de
okloka anordningarne, blifvit rådande bland de lägre
folkklasserna, nämligen att vederbörande med flit ville förgöra
folket, samt att läkarne voro verktygen dertill.
Den unge läkaren ger sin tjenare ett tecken och
skyndar åt venster af gatan. Men innan han hunnit fram
till de hörn, som bildas af Nevskijprospekt och de begge
genomkorsande gränderna, framvältra ur dem nya rytande
menniskomassor, hvilka stänga honom vägen, och han
drifves tillbaka af hopens främsta led.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
