Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»En rival!» afbröt hon honom häftigt; »en rival...
han, min fosterfar!»
»Ja, Amanda!»
»Omöjligt!»
»Jo, min älskade! . . . Det är icke gerna tänkbart att
han, som dagligen haft dig för sina ögon, skulle kunna
undgå verkan af den makt, du utöfvar på alla . . . Hvem vet,
om han inte redan för långese’n utkorat dig till sin brud!»
Den öfverraskade flickan lutade sin panna mot sina
händer. 1 början hade hon mycket svårt att vänja sig vid
den nya tanke, som nu så oförmodadt meddelats henne;
men ju mer hon hvälfde den i sitt hufvud, desto klarare
blef den, och slutligen trodde hon sig, understödd af den
fina instinkt, som är qvinnan medfödd, hafva upptäckt
åtskilligt hitintills oförklarligt i Alms uppförande mot henne.
»Ja, Amanda,» återtog den unge mannen, »han älskar
dig, och det är denna kärlek som gör honom orättvis mot
hvar och en, som vågar bringa dig sin hyllning... Men
mycket måste ursäktas kärleken, och derför bör du förlåta
honom, liksom jag redan förlåtit honom för de grundlösa
tillmälen, han kunnat gifva mig . . . Kom ihåg hyad du är
skyldig honom, kom ihåg att det är han, som ryckt din
barndom undan elände och förderf, att det är han som gifvit
dig uppfostran, bildning och allt, som bidragit till höjandet
af ditt värde så väl i egna som i verldens ögon! ... Du har
honom att tacka för din lycka, och hvad är naturligare än
att han nu vill hafva dig att tacka för sin! . . . Ja, Amanda,
blif du hans brud, hans maka, och sök genom kärlek och
ömhet betala honom din stora skuld! .. . Jag, som aldrig
kan afstå från min kärlek till dig, ty förr afstode jag från
lifvet, jag skall lida gränslöst, tyna af till en skugga och
snart dö som en förklingande ton, sedan den hand, som gaf
strängen rörelse och ljud, dragit sig bort och försvunnit. . .
Ack, Amanda, jag .. . jag . . .»
Den annars så stådige och ungdomsfriske krigarens röst
började verkligen ljuda som en förklingande ton, och han
vände sig bort, förmodligen för att dölja sina tårar.
Det finnes visserligen äkta perlor, men ännu flere
oäkta. Samma är förhållandet mellan de sanna och falska
tårarna.
Husarlöjtnanten förstod sig bättre på saken än
kammar-skrifvaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
