Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Följden blef också den vanliga.
»Hvilken skilnad mellan dessa begge!» tänkte Amanda,
under det hennes öron begärligt .slukade den älskades ord;
»den ene förtalar, utan att sjelf vara förtalad ... den andre
berömmer, fast han vet att han förtalas!»
Dessutom började Amanda tycka att Alm, om hennes
egande kunde betraktas såsom en belöning, ådagalade en
icke så ringa egennytta, när han, till ersättning för de fyra
årens uppfostran han gifvit sin fosterdotter, fordrade af
henne hela hennes återstående lif.
Hade i denna stund Amanda varit med sin älskare mellan
fyra ögon, skulle hon ha kastat sig om hans hals och
uttömt sitt hjertas beundran och tacksamhet. Men nu kunde
hon endast med sina blickar omfamna honom, ty här och
der smögo personer, hvilka med nyfikenhet och afundsjuka
betraktade det sköna paret. Dock hvad sade ej dessa
blickar? — Den, som en gång skådat in i en älskande och
hänryckt qvinnas öga, vet att han då lika litet saknat
rosenläpparnas ljufva språk som liljearmens mjuka rundning.
Hvar, om ej i en sådan blick, framstår väl kärleken klarare
med dess trenne beståndsdelar: passionen, uppoffringen och
vansinnet!
Men Amanda tryckte tungans röda insegel under
blickarnes eldskrift.
»Gustaf,» hviskade hon, »jag älskar dig och kan aldrig
älska någon annan, och dig tillhör jag förtid och evighet!»
Derefter höjde hon sina tårfylda ögon mot himmelen,
ty huru mycket på en gång hade ej i dag den gode Guden
gifvit hennes hjerta! Ack, hvarför behöfde hon väl skåda
uppåt? Hon hade ju den klara himmelen i sitt eget hjerta.
Det älskande paret vandrade länge tillsammans i den
smalare af gångarne, den emellan träden och stenmurarne,
hvilken kärleken tycktes hafva utsett åt sig, lemnande de
öfriga bredare åt lyxen och flärden.
Vid ett tillfälle stannade Amanda och bleknade. Det
var när älskaren för henne yppade, att han den följande
dagen måste resa bort och att han troligtvis icke så snart
skulle komma tillbaka.
»Att nödgas fara bort och i morgon icke få se dig,»
utgöt sig den bedröfvade älskaren, »att icke få bjuda dig
ännu ett farväl och mottaga ditt till någon tröst i min
blifvande dystra enslighet! . . . Och att icke heller få mottaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
